David Hylander

Det börjar spritta i kroppen av uppdämd förväntan och det kan bara betyda en sak: Tv-hösten närmar sig. Vad sägs om guilty pleasures-söndagar med True Blood och Entourage på HBO (premiär den 7 september) OCH Dexter och Californication på Showtime (premiär den 3 oktober). Och sen Boston Legal (22 september), Grey’s Anatomy (25 september) och The Office (också 25 september). Det är som att alla ens vänner flyttar hem efter sommarjobbandet på samma gång!

Men än så länge är det bara jag och Weeds, som i och för sig har blivit en kär tisdagsritual under sommaren. Efter tio avsnitt av jovialisk dysfunktionalitetshumor börjar världen att kollapsa kring Nancy igen och det är läskigt men ändå fint. Man kan inte vara feel good-tv för en förtappad generation hela tiden. Två säsonger till är ju redan beställda.

Jag är ingen web 2.0-kille och har inte ägnat Clay Shirky någon uppmärksamhet tidigare, så jag är inte etta på den här bollen. Men shit vad intressant det är!

Jag beställer boken i eftermiddag.

Via Kevin Kelly.

Guns’n'roses kallade sin första skiva ”Guns & ammo” som en ordlek med anspelning på en nazistisk slogan. Eller det gjorde de väl inte alls? Jag hade ett helt blogginlägg formulerat i huvudet i natt, om hur coolt man tyckte att det var med rock’n'roll som barn. Hur det kittlade att stå i skivaffären och läsa låttitlarna på baksidan av Nirvanas ”In Utero” – såna saker. Jag hade till och med en finurlig titel klar: Metalhead Revisited. Trots att det egentligen inte var fråga om någon metal.

Men sen klarnade det lite i skallen. Vad fasen var det där om Guns’n'roses? Metalhead Revisited?? Poplåtar går kanske att skriva medan man drömmer, men blogginlägg ska nog författas i vaket tillstånd.

—

Brasilianska electroessen The Twelves har hittat ett bra sätt att använda MySpace: till småplojiga men ändå grymma sidoprojekt.

Publicerad i Hallands Nyheter, 080604.

recension/bok

Blågult – fotbollslandslaget genom 100 år

Jesper Högström

Offside Press

Jesper Högström skrev Fotbollsmagasinet Offsides omtalade reportage om VM-sommaren 94, och skildrade hela VM-historien i en hyllad bok inför VM i Tyskland för två år sedan. Han är också författare och litteraturkritiker.
När han nu, lagom inför sommarens EM, har nedtecknat det svenska fotbollslandslagets hundraåriga historia är det med den kloke journalistens noggrannhet och urskiljningsförmåga, men också med en skönlitterär känsla för ett fängslande berättande.

Och likt alla goda berättelser innehåller ”Blågult – fotbollslandslaget genom 100 år” inte bara triumfer. Det som stannar i minnet när man lägger Högströms bok ifrån sig är konflikterna, kontroverserna och nederlagen. Den svenska fascisthälsning inför öppningsmatchen i Italien-VM 1936. Landslagets bortslarvade storhetstid under Gre-No-Li-eran på 50-talet.
Och så ”Labans” Arnessons eländiga sista kväll som förbundskapten, i Prag 1985.

”Laban” hade redan lärt sig vad det innebär att förlora. Sommaren 1982 spelades VM i Spanien. IFK Göteborg hade precis vunnit uefa-cupen, men Sverige, med ”Laban” som förbunds-kapten, hade floppat i VM-kvalet. När det svenska landslaget, med en stomme av blåvita cuphjältar, kvalade till VM fyra år senare, hade ”Laban” fått ordning på spelet.
Med en kvalmatch kvar såg det ut som att Sverige var på väg till VM. Bortaseger mot Tjeckoslovakien skulle säkra avancemanget, och även vid förlust skulle Sverige kvalificera sig så vida Portugal inte bortaslog Västtyskland, som inte hade förlorat i kvalsammanhang på 40 år.
Det som sedan hände kan vara värt att komma ihåg i dessa tider när det svenska landslaget i fotboll har kvalificerat sig till fem raka mästerskap, och en förlust mot Tyskland i VM:s åttondelsfinal ses som en fiaskoinsats. Sverige förlorade med uddamålet i Prag i oktober 1985, och portugiserna vann under osannolika omständigheter över tyskarna.

”Jag går i graven med det. Det förföljer mig”, anförtror ”Laban” Jesper Högström vid ett köksbord i Upplands Väsby. Efter beskedet om att Portugal snuvat Sverige på VM-platsen gick ”Laban” upp på hotellrummet och tog en whisky. Sedan letade han upp förbundsordföranden Lennart Johansson för att lämna in sin avskedsansökan.
Högström hittar gripande ögonblick som detta i den svenska fotbollshisto-rien, och han beskriver dem med lätthet i språket och en uppenbar kärlek till sitt ämne. Efter två enastående fotbollsböcker (även ”VM-boken” är en fröjd att läsa) är det svårt att inte räkna Jesper Högström som en av svensk fotbolls främsta skriftställare.

DAVID HYLANDER

Publicerad i Hallands Nyheter, 080604.

recension/bok

1001 Fotbollsminnen

Albert Bonniers Förlag

Den moderna fotbollens historia började för 145 år sedan. Vid sidan av VM, Champions League-finaler och annat allmängods finns det, bokstavligt talat, en hel värld av fascinerande, underhållande och i många fall oumbärlig fotbollsfakta att tillgå

Redaktörerna till ”1001 fotbollsminnen” skildrar hela spektrat av det vackra spelets historia, från de stora matcherna och tragedierna till rena kuriositeter. De gör det i ett format som är lika enkelt som effektivt: Varje fotbollsminne får sin egen korta, kronologiskt ordnade text. Det gör ”1001 fotbollsminnen” till en utmärkt blädderbok, ett slags subjektivt uppslagsverk med djup och bredd nog för att intressera både kalenderbitaren och den genomsnittlige fotbollsälskaren.

Visste du att det engelska fotbollsförbundet uppfann ribban 1865 genom att spänna ett snöre mellan målstolparna på åtta meters höjd? Att den första VM-finalen avgjordes av Uruguays enarmade anfallare Héctor Castro? Eller att Norge rankades som världens näst bästa landslag inför VM 94?
”1001 fotbollsminnnen” är fullt av den sortens underbara underligheter. Vill man bara veta något så trivialt som vem som vann den första Champions League-finalen har boken förstås svar på det också.

DAVID HYLANDER

Publicerad i Hallands Nyheter, 080711

Den hårdast jobbande kvinnan i popsverige har haft semester. Nu är Miss Li utvilad och laddad inför spelningen i Varberg. Hon är på turné med Lars Winnerbäck − som hon inte hade lyssnat på innan han bjöd in henne på en duett.

Linda Karlsson är lite hyperaktiv. Hon säger det själv, och så säger hon saker som:

− Jag kunde inte hålla mig, så jag skrev en ny skiva på två dar.

Det är den energin och entusiasmen som ligger bakom tre skivor med alter egot Miss Li på knappt ett år. Den märks i musiken också. Miss Li låter verkligen som att hon knappt har haft tid att lära sig spela innan hon skrivit en låt och tryckt på inspelningsknappen i ren inspiration.

− Jag har alltid haft svårt att skriva musik. Jag har velat men inte varit så duktig. Så jag kör fullt ut på att jag är dålig så kommer jag undan med det, säger Linda Karlsson.

Det betyder inte att musik var något outforskat för Linda Karlsson när hon släppte sin första skiva i slutet av 2006. Hon hade sjungit allt från opera och musikallåtar till blues och jazz i olika sammanhang och konstellationer.

Men Miss Li blev något nytt och hennes alldeles egna projekt.

− Jag lade ner alla band och sökte inspiration, ville hitta ny musik. Det gick ett halvår och jag flyttade till Stockholm, sen kom det bara över mig. Jag kände starkt att jag skulle göra det helt själv. Jag hade en liten synt som jag skrev den första skivan på.

Den heter ”Late night heartbroken blues” och blev en oväntad framgång, åtminstone för Linda själv.

− Helt plötsligt var det en massa folk som ville lyssna. Jag trodde att det bara var morsan och farsan som skulle köpa skivan.

Det tog inte ens ett halvår att skriva, spela in och släppa en uppföljare, och bara några månader ytterligare innan den tredje skivan fanns i butikerna. Under tiden hann Linda med att turnera, och att samarbeta med Lars Winnerbäck på singelduetten ”Om du lämnade mig nu”.

Hon hade aldrig hört Winnerbäcks musik när han ringde.

− Men jag hade förstått att han är rätt stor. En kompis mamma lyssnade på honom, säger Linda.

De spelade in ”Om du lämnade mig nu” i en studio på Irland. Linda höll på att få körtelfeber och var jättetrött.

− Men det var nog bra att jag var så trött för det passar låten. Den är inte gjord för hyperaktiva, nasala Miss Li.

Till slut blev tempot lite för högt för Linda. Inför sommaren har hon tagit semester i en och en halv månad, och nu försöker hon lugna ner sig lite.

− När det är roligt blir det nästan lite för roligt och lite för mycket. Jag känner inte efter. Det är dumt. Nu ska jag försöka att inte släppa en skiva på ett år. Det kommer att kännas som att jag har vunnit om jag klarar av det.

DAVID HYLANDER

I dag ska vi titta på lägenhet. Det betyder ett åtminstone tillfälligt adjö till Göteborg efter fem år. Märkligt men helt ok; Götet har tappat stinget på senare tid i takt med att folk har flyttat och livet blivit lite för förutsägbart. I Malmö finns nya människor att lära känna, nya ställen att bli stammis på, billig sparris på torget. Det är så kontinentalt!! Jag börjar vänja mig vid att det inte finns några spårvagnar och att folk går med dreads på gatorna. Jag börjar hitta åtminstone mellan Möllan och Triangeln (eller Triangelen heter det tydligen om man är local. Och det är jag ju numera.)

Vi ska flytta till Zlatans kvarter.

Igår undrade jag vart Jonas Thente hade blivit av. Idag dök han upp igen. Inte på allmän begäran, skriver han, men jag vet nog varför.

Den här bloggen lägger upp mixar med västafrikansk 70-talsfunk och annat sånt fint. Verkar bra. Det är alltså inte Awesome Tapes From Africa.

Publicerad i Hallands Nyheter, 080808.

Broder Daniel var det kaotiska kompisgänget från Göteborg som blev ett av Sveriges mest älskade band. Nu gör de sin sista spelning någonsin, till minne av den bortgångne gitarristen Anders Göthberg.

En dag i slutet på 80-talet träffades Henrik Berggren och Håkan Hellström i rökrutan på Göteborgs högre samskola.
– Det här är Håkan, Henrik. Han har precis färgat håret svart, sa någon.
– Bra!, sa Henrik Berggren.

Han var skolans freak och hade ett band tillsammans med en annan kille, Daniel Gilbert. Håkan kom med som trummis.

Där någonstans börjar historien om Broder Daniel. Naivistiska, misantropiska texter, skräniga men effektiva poplåtar och Henrik Berggrens pandasminkning gjorde dem till hjältar för en hel generation svårmodiga tonåringar.

När de nu gör sin allra sista spelning, på Way Out West i Göteborg, är det som ett av Sveriges mest populära och hyllade band. Henrik Berggren är en popikon och Håkan Hellström vår mest folkkära artist.

Men Broder Daniel började som odrägliga, bångstyriga snorungar; först konstigast på Samskolan, sedan ökända i Göteborg för att de alltid var fullast och alltid blev utslängda från krogen.

Bandet, som efter hand förstärktes av Johan Neckvall och Anders Göthberg, byggde upp sitt rykte genom ett antal kaotiska spelningar i hemstaden. Henrik Berggren hade sjömanskostym på sig och brukade dansa barfota på krossat glas på scenen.

Under 90-talets första år utvecklade Broder Daniel sitt speciella sound. Att låtarna lät som de gjorde berodde delvis på att Henrik Berggren inte kunde spela gitarr och sjunga samtidigt. De gjorde sin första demoinspelning i Per Gessles studio i Halmstad och fick skivkontrakt med EMI.
Håkan Hellström, som hade hoppat av bandet, ångrade sig bittert och gick in i en depression. Lars Malmros ersatte honom bakom trummorna.

Debutskivan ”Saturday Night Engine” kom 1995 och var banalt oväsen och smittande pop på samma gång. Henrik Berggren ville att det ”inte skulle låta som något annat”, och bandet spelade in skivan i stort sett på egen hand.

Efter skivdebuten blev bandmedlemmarnas livsstil allt vildare. Daniel Gilbert tröttnade på supandet och konflikterna och hoppade av. Inför andra skivan ersattes han av Theodor Jensen
”Work”, den första singeln från uppföljaren, blev en hit med sin ba-da-ba-pa-paa-refräng. Videon regisserades av en ännu okänd Lukas Moodyson.

I efterhand känns ”Broder Daniel” som en mellanskiva, men den förstärkte Broder Daniels status som ett tongivande svenskt popband, och som galjonsfigurer för 90-talets svartsynta indiepopare.

När ”Broder Daniel Forever” kom ut 1998 hade bandet fortsatt att turnera, och leva, hårt. Henrik Berggren mådde inte särskilt bra, och de nattsvarta texterna till låtar som ”I′ll Be Gone” och ”Happy People Never Fantazise” var allvarligt menade.
Trots det dystra temat är ”Broder Daniel Forever” en makalös skiva. Effektsökandet och den nästan absurda enkelheten från bandets första år hade ersatts av skränigt inramade men ändå klassiska popmelodier.

Men det krävdes något mer för att Broder Daniel skulle få sitt definitiva genombrott. Detta något hette ”Fucking Åmål”. Lukas Moodyson hade använt tre Broder Daniel-låtar i sin debutfilm, och när den blev en jättesuccé blev deras musik synonym med det sena 90-talets tonårsångest och utanförskap.
Sommaren -99 spelade Broder Daniel inför hysteriska fans på de största festivalscenerna.

Framgångarna och turnerandet tog till slut knäcken på Henrik Berggren. Broder Daniel tog en paus och medlemmarna skaffade sig jobb vid sidan av. Året efter slog Håkan Hellström, som hade återvänt till bandet inför den tredje skivan, igenom som soloartist. Henrik stannade mest hemma och tog det lugnt.

Den sista november 2001 framförde Broder Daniel för första gången på tre år en ny låt, i tv-programmet Sen kväll med Luuk. ”Shoreline” blev en omedelbar klassiker och snart Sveriges mest spridda bootleg-inspelning någonsin.
Efter framträdandet hos Luuk försvann Broder Daniel in i tystnaden igen. Det ryktades att Henrik Berggren hade tagit jobb som kurator i Göteborg, eller att han var inlagd på en avgiftningsklinik.

I själva verket satt han hemma med låtar till en fjärde skiva – han kände sig bara inte redo att spela in den än. ”Cruel Town” kom slutligen till, två år senare, och blev Broder Daniels sista album.

De senaste åren har bandet legat på is. Håkan Hellström och Theo Jensen har framgångsrika solokarriärer, Henrik Berggren har börjat spela bandets låtar live på egen hand, och Broder Daniels spelning inför 18 000 personer i Göteborg sommaren 2005 såg ut att bli deras sista.

Det blev inte så. En natt i mars i år tog gitarristen Anders Göthberg, den som vid sidan om Henrik Berggren varit med längst i Broder Daniel, sitt liv.

När de andra medlemmarna nu hyllar hans minne med en konsert på Way Out West är det förstås en orimligt tragisk inramning för en popkonsert. Det är också det sista kapitlet i historien om ett av Sveriges bästa popband någonsin.

DAVID HYLANDER

Jag är alltså arbetslös. Sa jag arbetslös? Jag menar förstås frilansjournalist. Företagare! Jag ägnar dagen åt att lära mig hur det fungerar med moms. När man försöker sätta sig in i skattereglerna för företag förstår man nästan vad de som röstar borgerligt har för bevekelsegrunder. Herregud vilken soppa.

Att jag numera alltså är mitt eget varumärke har också föranlett mig att fixa ihop den här ohämmat självupptagna bloggen slash webbsidan. Här kan du läsa allt möjligt som jag har skrivit genom åren. Sicken kulturskatt! Som en tjänst till dig, kära vän och framtida arbetsgivare. Hör av dig; just nu har jag tid att ta mig an ett och annat uppdrag. Eller jag måste lära mig det där med momsen först. Hur låter det med nästa vecka?