David Hylander

Jag laddade ner lite Mali-pop på chans i dag och hittade en hit: Moussa Diallo, ”Maninda”.

Jag målar om den nya lägenheten och har inte mycket tid för vare sig jobb eller annan tankeverksamhet. Det är skönt. Att lyckas tänka mindre och göra mer är min största ambition i livet.

Jag recenserar i alla fall Lambchop, T.I. och Wendy McNeil den här veckan. I Hallands Nyheter som vanligt.

I dag lämnade vi vår homestageade andrahandslägenhet och flyttade in i en risig och ganska märklig tvåa mitt på Möllan. Det må vara en pundarkvart men det är vår pundarkvart! Det känns bra och det ligger en arabisk grönsakshandel mitt över gatan som jag kan sitta i fönstret och titta på medan jag skriver (man kan sitta i fönstrena här – det är grymt).

Som en lite homage till ett före detta hem som snart kommer att försvinna i mängden av före detta hem (jag räknar till… nio lägenheter där jag har bott i åtminstone en månad de senaste åren): Showroom vid St Knuts torg, Heaven and Hell.

+

Golvvärme i badrummet (av alla onödiga medelklassonödigheter är det här nog den minst onödiga).

Lukas Moodyson som spelar pingis med barn på gården.

Snygga hus, trevlig gård.

En minuts promenad till närmsta café.

Kinesfotot på väggen.

Dagis utanför fönstret.

-

Dålig ventilation.

Internet som alltid krånglar.

Alldeles för låg diskbänk.

Matta som luddar.

Kinesfotot på väggen.

Dagis utanför fönstret.

Det räcker med fyra minuter snabbt ihopklippta Michael Scott-vitsar för att jag ska bli påmind om hur mycket jag älskar The Office. Säsongspremiär i morgon. Jag kan knappt vänta.

Du som precis googlade dig hit på ”Håkan Hellström liten snopp”; förklara dig!

Jag har ägnat veckans två första dagar åt att lyssna intensivt, otåligt, på musik, och knattrat fram portionsförpackade åsikter om den på min fallfärdiga laptop. Veckans recensioner: Dungen, Hello Saferide, Nordpolen, Sophia Somajo, I’m From Barcelona och Kool DJ Dust. Puh. Den 24 september måste vara höstens mest skivsläppstäta dag. Recensionerna kommer i Hallands Nyheter på fredag.

Det här porträttet av Alec Baldwin (som Vassa Eggen tipsar om) är fantastiskt.

Amadou & Mariam är också fantastiska:

- I’m not crying and I’m not a big baby am I? It’s called love, son.

Shane Meadows nya feel good-film för anglofila kulturmän går upp om några veckor. Jag är peppad. När kommer Lokko-krönikan?

Jag recenserar The Streets den här veckan. Lite oväntat har han gjort årets finaste solskenspop:

Publicerad i Hallands Nyheter 080912.

Suspension of disbelief, tänker jag när jag ser Alexander Skarsgård som marinkårssoldat i ”Generation Kill”, det verklighetsbaserade Irakkrigsdramat som hade premiär på Canal plus i förra veckan. Den svåröversättliga engelska termen beskriver det som händer när vi ser något på bioduken eller tv-skärmen som vi vet är på låtsas, men som vi ändå lever oss in i som om det vore på riktigt.
Det blir påtagligt för mig när Alexander Skarsgård, några avsnitt in i ”Generation Kill”, förvandlas från den där svenska dussinskådisen i fåniga ”Hundtricket”, till en livs levande marinkårssoldat, bataljonens kyligaste, på plats i Irak.
Skarsgård gör en smått fantastisk rolltolkning i sommarens mest omtalade tv-drama, baserat på journalisten Evan Wrights upplevelser som inbäddad reporter under Irakinvasionens första veckor. Men ”Generation Kill” är ett klassiskt ensembledrama utan tydliga huvudpersoner; en långsam, realistisk på gränsen till dokumentär skildring av krigets absurditet, brutalitet och tristess. Att tv-serien följer den journalistiska förlagan utan att krydda med extra action och dramatik gör den bara ännu mer spännande. Långsamt växer marinkårssoldaterna från stereotyper till hela, komplexa porträtt av livs levande människor. ”Generation Kill” tar sig tid att skildra något besvärligt utan att hänfalla till enkla knep.

Alexander Skarsgård dyker upp i ytterligare en dramaserie från amerikanska tv-bolaget HBO i höst, som vampyr i ”True Blood” med premiär i september. SVT har ett avtal med HBO, så räkna med att både ”True Blood” och ”Generation Kill” dyker upp i statstelevisionen så småningom.

***

Det är alltid lika tråkigt när branschens interna ryggdunkande ska legitimeras av ”folkets röst”. Tv-priset Kristallen röstades fram av tittarna, och Årets program blev fyrans underhållnings-hit ”Let’s dance”. Ett effektivt och omåttligt populärt program, javisst, men hur kul är det att lyfta fram något som alla redan känner till och gillar? Populariteten (för att inte tala om annonsintäkterna) borde få vara sin egen belöning. Tittarröstandet suddar ut trovärdigheten från ett tv-pris som skulle kunna vara ett effektivt sätt att sätta spotlighten på kvalitet och nytänkande.

***

I en föreläsning från i våras berättar författaren och it-filosofen Clay Shirky om en bekant som tittar på dvd tillsammans med sin fyraåring. Plötsligt går ungen fram och börjar rota i sladdarna bakom tv:n.
- Vad gör du?, frågar hennes pappa.
- Jag letar efter musen, säger fyraåringen.
Shirkys poäng är att det passiva tv-tittandet i längden kommer att ha svårt att konkurrera med medier som ger publiken en möjlighet att delta och interagera. Vilken fyraåring som helst vet att det är något fel på en skärm som saknar mus, menar han.
Föreläsningen finns förstås inspelad och upplagd på interaktiva videosajter som YouTube…

DAVID HYLANDER

Inlägget om  fildelning nedan inspirerades egentligen av att jag i dag städade bland sommarens blogg-mp3:or; sorterade ut de som är värda att spara och slängde resten. Det blev ett femtiotal sparade och ett par gigabyte gångna hädan till vart det nu är raderade mp3-filer tar vägen.

Som en epitaf över bloggelectro-sommaren 2008: en liten topp fem.

Yo Majesty, ”Club Action (Chris Bag Raiders Sailing To Baltimore edit)”

Den skojigaste ”Club Action”-varianten. Någon gång under våren snöade jag in på australiensisk partyelectro, och Bag Raiders gör den bästa australiensiska partyelectron.

(Bag Raiders MySpace, Yo Majesty MySpace)

När jag tänker efter får jag nog inte ihop den här listan utan ytterligare lite australiensisk partyelectro:

Miami Horror, ”Don’t Be On With Her”

I Am Finn, ”I Love You (Van She Tech remix)”

Miami Horror gör italopopig electro och har bara blivit bättre för varje låt jag har laddat ner. En anledning att ångra att jag inte orkar hålla mig särskilt uppdaterad längre.

Att det blev just den här VST-remixen beror mest på att jag hade glömt att den fanns och återupptäckte den i dag.

(Miami Horror MySpace, I Am Finn MySpace, Van She Tech MySpace)

Två fantastiskt populistiska floorfillers som avrundning:

Robyn, ”Be Mine (Ocelot Mthrfckrs remix)”

Michael Sembello, ”Maniac (The Bloody Beetroots remix)”

Det känns som en bra sammanfattning av en stor del av mitt musiklyssnande det senaste halvåret. Just nu har jag 63 olästa mp3-bloggposter i min rss-läsare. Känns som att det börjar bli dags att gå vidare.

(Ocelot MySpace, The Bloody Beetroots MySpace)