David Hylander

Jag visste inte ens att den gick i tidningen i dag, men Anders Rydell länkar hur som helst till min recension av ”Byt namn!”. Trevligt, även om jag inte är omedveten om det smått perversa i att jag skriver ett blogginlägg om hans blogginlägg om min recension av hans bok. Kanske hade varit enklare att ta det via mail och bespara er andra besväret.

I går lanserades Strike TV, en webbtv-satsning som föddes under vinterns manusförfattarstrejk. Några av Hollywoods roligaste människor skrev och spelade in mini-sitcoms (två till fem minuter, ungefär) för nätet istället för att sitta hemma och rulla tummarna. Det är lågbudget, men några av pilotavsnitten som ligger uppe så här långt verkar lovande, särskilt när man tittar på vilka som är inblandade. ”Global Warming” med Kristen Wiig och Aasif Mandvi verkar inte så dumt, men framför allt peppar jag på Mindy Kalings ”House Poor”. Hon är lysande (och skamligt underutnyttjad) i The Office, och har dessutom skrivit några av seriens bästa avsnitt.

Första avsnittet av House Poor:

Expressens nylanserade fredagsbilaga (som ju numera är kort för kändis- och shoppingbilaga) har fem profilerade skribenter med var sin inriktning, av någon anledning inspirerade av karaktärerna i Sex & the city. Läsarna förväntas hitta sin personliga favorit. Till exempel ska en av ”profilerna” fungera som en guide till den ”glamourösa babydjungeln”.

Vi tar det där igen: den glamourösa babydjungeln. Jag tror att jag precis kräktes lite i munnen.

Youtube (och viral video i allmänhet) har fått ett stort genomslag i den amerikanska politiken i årets valrörelse. Jag skriver om det på några olika håll den närmaste veckan. Om du läser Hallands Nyheter, Hallandsposten eller Kristianstadsbladet kan det vara värt att hålla utkik.

Annars recenserar jag som vanligt lite skivor. Bloc Party, Frida Hyvönen och John Legend den här veckan. Kommer i Hallands Nyheter på fredag. Dessutom ska jag, inte utan viss förskräckelse, gå på hårdrockskonsert i helgen. I tjänsten, alltså. Vi får se om jag överlever.

Det är Anton till vänster.

”Årets Medierookie saknar rädsla för allvaret och stora format. Genom att sätta berättandet framför sitt ego har Årets Medierookie förnyat en igendammad genre. Vi ser fram emot fortsättningen på Anton Gustavssons livs Novell.”

Det gör vi. Det känns som ett sundhetstecken att den svenska mediebranschen vet med sig att uppmärksamma en så oförskämt begåvad journalist som Anton Gustavsson. Och så blir man lite stolt. Grattis Anton!

Hull City gör sin debutsäsong i den engelska högstaligan i fotboll i år. Hittils har de mött fyra lag från London (Fulham, Tottenham, Arsenal och West Ham) och vunnit alla fyra matcherna.

London 0 Hull 4, med andra ord:

Är det bara ett osannolikt sammanträffande, eller lyssnar fotbollsgudarna på the fourth best band from Hull?

För att följa upp förra veckans inlägg: helgens Entourage var tillbaka i småflåsig slentrian medan säsongens fjärde Californication var fenomenalt. Californication har ett väldigt lättjobbat grundkoncept – sex, knark och en skitrolig David Duchovny i huvudrollen – och man kan förstå att det med sådana förutsättningar blir lätt att bara falla tillbaka på skruvade men simpla plotlines. Nån droppar lite E, Hank går ner på fel tjej; det funkar ju, man garvar och kollar nästa vecka också.

Men när Californication görs med sådan här möda, är så här välskrivet, välfilmat, välspelat, är den så oerhört mycket mer än bara grabbig partyhumor i klädsamt dramasvarta kläder. Då gör kontrasten mellan det skruvade och det allmänmänskliga att helheten blir väldigt mycket större än summan av delarna.

Någon i Killinggänget, jag minns inte vem, pratade i samband med Fyra nyanser av brunt om att humor blir mycket mer intressant om man låter publiken skratta nästan ända in i mål, innan man fäller dem med något tragiskt så att skrattet fastnar i halsen. Det var längesen jag såg den principen tillämpas lika bra som i veckans Californication.

Ibland undrar man vad man ska göra med all värdelös kunskap som ryms i ens huvud, men så dyker det upp något sånt här och så får den utlopp. Skönt.

I nya Fantastic Man ligger ett litet bokmärke instucket. Det står ”HERE” på det, i Fantastic Man-typiskt typsnitt. Världens enklaste idé, men fantastiskt trevligt, som en glad, omtänksam överraskning. Det är den sortens tilltal, excentriskt men ändå personligt, som gör Fantastic Man till en ständig favorit i tidskriftshyllan.

Artikelarkivet är uppdaterat med min senaste tv-krönika från Hallands Nyheter, om någon nu känner för att läsa den.