David Hylander

Jag irriterar mig mer och mer på bristerna hos Spotify. Avsaknaden av vettiga filter, sociala funktioner och bokmärken. Luckorna i katalogen, som ofta framstår som helt godtyckliga.

Spotify är som en jättelik lagerlokal full av gamla vinylskivor. En guldgruva av fantastisk musik, visst, men man måste ödsla tid på att sovra bort skräpet (artistsidorna är till exempel olidligt svåröverskådliga), och även om man alltid har något bra att lyssna på så är det oftare än inte som man blir irriterad för att man inte hittar just den skivan man känner för att lyssna på.

Det är besynnerligt att Spotify-teamet har tagit fram en så lysande grundtjänst utan att bygga på med de funktioner som hade kunnat göra den oumbärlig. I dagsläget skulle jag inte kunna tänka mig att betala för Spotify, till skillnad från last.fm, vars prenumerationstjänst jag faktiskt har kostat på mig ett par gånger.

Update: En nyhet i dag, via Peter Sunde: Spotify stympar katalogen av rättighetsskäl.

Om en vecka kommer Chris Anderson till Media Evolution i Malmö och snackar. I dag börjar inför-peppen med ett blogginlägg från Peter Sunde om vad den digitala gratisekonomin (som ju är ämnet för Andersons nya bok Free) kommer att innebära i längden. Det är första benet i en bloggstafett som What’s Next har dragit igång. I morgon skriver Martin Thörnkvist på Digital Renaissance. 

Ska bli kul. Ses vi där?

Jag har förresten skrivit lite om det här med gratis här, här och här.

Det blev diskussion på kontoret om den här extremhögupplösta bilden från Obama installationstal. Hur har han gjort?, etc. Den tekniska aspekten intresserar mig inte så mycket, men det fick mig att tänka på den här artikeln av min favvo-journalist Richard Preston. Handlar om hur bröderna Chudnovsky – två geniala matematiker – med hjälp av sin DIY-superdator försöker göra en exakt, högupplöst digital kopia av det enorma medeltida textilkonstverket ”The Hunt Of The Unicorn”.

Det låter obegripligt som reportageuppslag, men Preston har en enastående förmåga att göra sina ämnen både lättbegripliga och engagerande. Det här reportaget, om bröderna Chudnovskys jakt på mening i talet Pi – beräkat till flera miljarder decimaler – är ännu bättre.

Här är mer gigapixelporr, med nationalparken i Yosemite som motiv.

Niklas Alicki, P3-reporter och scifi-entusiast, var den som fick mig att fastna för ”Battlestar Galactica”. När serien återvände för en sista halv säsong frågade jag honom om han ville gästblogga om det hyllade rymddramat. Han levererade den här rapporten om hur det står till med scifi-genren just nu:

”Alltså det är en science fiction-serie, men den har djup och komplicerade karaktärer och spännande intrig också”

Det har inte alltid varit helt lätt att förklara varför man gillar ”Battlestar Galactica”. Sedan serien startade 2003 har de flesta avfärdat den som ytterliggare ett rymd-äventyr bland andra i SciFi Channels tablå. Och egentligen, who could blame them? Övriga serier på kanalen är nördig, med en liten, nischad publik. Om man tar tv-tittarnas generella misstänksamhet till science fiction i beaktande är det inte konstigt att ”Battlestar Galactica” har gått många förbi.

Damon Lindeloff, en av skaparna bakom ”Lost”, kanske en av de mest hyllade science fiction-serierna de senaste åren, sa nyligen på en press-turné att de medvetet döljt scifi-inslagen i serien för att inte skrämma bort tv-tittarna. Först nu, i samband med seriens femte säsong, kan de ösa på med tidsresor och onda vetenskapsmän fullt ut.

I Entertainment Weekly säger ”Star Trek”-regissören JJ Abrams (som även var med och skapade ”Lost”) att den nya filmen inte är för fans av science fiction, utan för fans av film i allmänhet. Med den kommentaren syftar han ju givetvis på att det är en film som kan tilltala så många fler än redan initierade Trekkies.

På samma sätt såldes Neal Stephensons senaste roman ”Anathem” in som adventure fiction eller i vissa fall speculative fiction. Inte som science fiction, trots att romanen utspelar sig på en annan planet som får besök av utomjordingar från en annan dimension. ”Anathem” hoppade direkt in på New York Times Best-sellers List. Jag kan ha helt fel men det känns inte som att den hade gjort det med en sci fi-stämpel på sig.

”Battlestar Galactica”-prequelen  ”Caprica” har redan stött på en massa hinder, men kommer förhoppningsvis i början av nästa år. Då lanserat som ett familjedrama mer än något annat, trots att det utspelar sig på en annan planet och med robotforskning som centralt tema.

Varför är det så svårt att svälja genren science fiction trots att vanliga tv-tittare uppenbarligen kan gilla det? Är enda sättet att sälja in kvalitativ sci fi genom att smyga in det (”Lost”, ”Heroes”, ”Caprica”) eller genom en imponerad uppvisning av specialeffekter från välbeprövade franchiser (”Terminator: Salvation”, ”Terminator: The Sarah Connor Chronicles”, ”Transformers 2″).

Nu är ju inte ”Battlestar Galactica” det bortglömda rymd-epos det en gång var. Time Magazine utnämnde serien nyligen till en av de 100 bästa någonsin, och inför de avslutande avsnitten har amerikanska tidningar hyllat den som ett av de bästa fiktiva verken post-9/11.

Men ”Battlestar Galacticas” framgångar verkar inte ha hjälpt sci fi-genren nämnvärt. Joss Whedons efterlängtade pilot ”Dollhouse” fick nyligen genomgå ändringar eftersom Fox tyckte att den var för komplicerad för en stor publik. ”Virtuality”, som skrivs av Ron Moore och regisseras av Peter Berg (”Friday Night Lights”), verkar också gå en otrygg framtid till mötes. ”Journeyman” och ”Bionic Woman” har redan lagts ner, och ”Terminator: Sarah Connor Chronicles”, ”Heroes” och ”Chuck” slåss mot sviktande tittarsiffror (visst skiftar kvaliteten, men inga av serierna är egentligen sämre än valfri ”CSI” eller ”NCIS”). Att ”Lost” och ”Fringe” fortfarande går bra kanske har mer att göra med JJ Abrams namn än något annat.

Det ser mörkt ut för science fiction-genren. Men den har kommit tillbaka tidigare. ”Lost”, ”Heroes” och ”Battlestar Galactica” har visat att det går. TV-mediets nya generation av auteurer, som JJ Abrams, Ron Moore, Joss Whedon och Peter Berg, är dessutom aningen nördigare än andra. Och framför allt vansinnigt duktiga på att berätta historier. Om bara tv-bolagen har lite mer tillit till sin publik kan vi även i framtiden få ta del av sci fi som är lika bra som ”Battlestar Galactica”.

Kinky Afro och Björn af Kleen.

Det här är alltså en uppföljning på mini-intervjun med Mattias Göransson om hur Filter har valt att förhålla sig till webben.

Mattias säger:

”Istället kommer vår webb att fungera som ett komplement till papperstidningen. De händelser vi pekar fram mot i våra texter, kommer vi sedan att följa upp på webben när de väl inträffar. Precis som vi planerar att lägga ut våra kortare, mer debattdrivande texter allt eftersom de blir kalenderaktuella. Tidningen ger spaningen och »fördjupningen på förhand«, webben ger facit och kommentaren när händelsen väl inträffat.

Som jag ser det är det optimala att hitta ett system där webb och papper kompletterar varandra, och respektive medium används till det som det är bäst anpassat för.”

Det tror jag också. Mycket av den diskussion som pågår just nu handlar om att skissa på var gränsen går mellan den  journalistik som gör sig bäst på webben, och den som det fortfarande finns skäl att trycka på papper. Den slutsats som många av oss har börjat dra är att papperets del av kakan i slutändan kommer att bli ganska liten – ett komplement till webbjournalistiken snarare än tvärt om.

Grejen är ju att papper kostar, både pengar och tid. Så fort man börjar jämföra med webbens publiceringsformer blir kostnaderna för tryck och distribution av en papperstidning enorma. För att det ändå ska vara rationellt att publicera på papper så måste förstås vinsterna med pappersformen väga upp kostanderna.

I Filters fall går det att argumentera för att så är fallet. De erbjudet ett mervärde utöver texterna i sig: exklusivitet, ett behagligt och läsvänligt format, en produkt som är värd att spara och ställa i bokhyllan. Det är sånt som folk är beredda att betala för. Det är bättre än gratis, helt enkelt.

Filter kan dessutom kosta på sig kostanden i tid mellan det att en text blir färdig och att den når läsaren. Det enda de egentligen förlorar på vara en pappersprodukt är just interaktiviteten med läsarna… 

Vad gäller den tidskrift jag själv jobbar med, Novell, startade vi just med ambitionen att komplettera webben snarare än konkurrera med den. Men utvecklingen har gått oerhört snabbt under det dryga år som har gått sen vi började lägga upp planerna för Novell, och jag reviderar min uppfattning om hur man som magasinsjournalist ska förhålla sig till webben nästan från vecka till vecka.

Jag tycker till exempel att det vore väldigt spännande att publicera berättande reportage som är gjorda för webben, med webbens styrkor i åtanke, snarare än bara transkriberade från papperet. Vad skulle hända om man kombinerade reportagetext med ljud eller rörlig bild?

Att se hur magasinsvärlden tar sig an det här framöver ska hur som helst bli väldigt intressant. Om hur man har tänkt på ett par tidskrifter som har omfamnat webben kan du läsa här: InternetWorld och BusinessWeek.

Det dyker upp nya namnkunniga journalister på Twitter varje dag nu. I eftermiddags anslöt Ebba von Sydow. Hon har redan 46 followers (upp från 45 under tiden jag skriver det här).

Andra svenska journalister som jag följer på Twitter: Johan Hilton, Kjell Häglund, Sofia Miriamsdotter, Andres Lokko, Adam Svanell, Björn Wiman, Johan Wirfält, Niklas Alicki, Annina Rabe, Per-Ola Mjömark och Olle Lidbom.

Nån jag har missat? Det är det förstås. Tipsa gärna i kommentarerna.

Jag läste Sofia Mirjamsdotters kommentar till Filters avsaknad av webbnärvaro med intresse. Självklart för att ämnet engagerar mig och för att jag läser Filter, men också för att jag som gammal Offside-praktikant (med Mattias Göransson som handledare) håller ett extra öga på allt som har med Offside och Filter att göra.

Så jag skickade iväg ett mail till Mattias för att höra hur Filter-redaktionen har resonerat kring sin närvaro (eller brist därav) på webben. Så här svarade han. Jag har styckeindelat för att underlätta läsning, i övrigt är det här Mattias svar i sin helhet:

Hur resonerade ni när ni valde bort webben när Filter lanserades?

Vi hade, och har, en plan för vad en Filterwebb ska innehålla (precis som det finns en flera år gammal plan för en Offsidewebb). Dock följer vi ganska gammaldags ekonomiska principer där man inte jobbar med riskkapital eller tar banklån, utan arbetar sig fram till ett kapital som sedan satsas på att utveckla företaget.

I vårt fall innebär det att vi fortfarande är ett privatägt litet bolag som kan skita i trender och nycker och kassa beslut som andra magasin och medieföretag numera tycks vara slavar under. Vad det gäller Filterwebben har vi helt enkelt inte cash och energi nog för att kriga på fler fronter än magasinet just nu – det är tillräckligt tufft som det är att få ihop så många bra texter varannan månad.

Att tidningen gick före webben säger sig självt: den finns i den reella, intäktsgenererande magasinsekonomin. Än så länge tjänar inga svenska magasin pengar på webben, så varför andra magasin ger bort sitt material på Nätet kan inte jag svara på – mer än att vi inte tänker göra det.

Istället kommer vår webb att fungera som ett komplement till papperstidningen. De händelser vi pekar fram mot i våra texter, kommer vi sedan att följa upp på webben när de väl inträffar. Precis som vi planerar att lägga ut våra kortare, mer debattdrivande texter allt eftersom de blir kalenderaktuella. Tidningen ger spaningen och »fördjupningen på förhand«, webben ger facit och kommentaren när händelsen väl inträffat.

Som jag ser det är det optimala att hitta ett system där webb och papper kompletterar varandra, och respektive medium används till det som det är bäst anpassat för.

Finns det några planer på att komplettera magasinet med en aktiv Filter-webb i framtiden? Har ni justerat er syn på webben under det här året?

Att lägga ut de långa Filtertexterna på webben har aldrig kommit på fråga, och kommer inte att göra det heller. Och anledningen är inte bara ekonomisk – utan bygger på människans allmänna läsbeteende. Det är inte praktiskt eller naturligt att läsa 40 000 (eller ännu längre) tecken långa texter på Internet. Kolla bara in hur folk gör med New Yorker – där p r i n t a r man de långa reportagen, för att trots allt läsa texterna på papper, när man går och lägger sig. Och hur 2000-tal är det? Snacka om att vara pre-Gutenberg, där var och en ska framställa sin kopia!

Och här närmar vi oss något jag tycker är intressant med hela debatten om webb kontra papper. Hela diskussionen brukar hamna i ett antingen-eller-resonemang, när jag är övertygad om att sanningen är både-och. Vissa saker är bäst på webben, och där kommer papper att försvinna. Vissa saker är bäst på papper, och där kommer webben aldrig att slå ut befintliga produkter.

Böcker och läsmagasin hör hemma i pappersvärlden, både av praktiska skäl och sett till i vilket sammanhang och i vilken tid på dygnet man tar till sig fördjupande och/eller emotionell information. Nyheter och snabba kommentarer – alltså rena fakta eller navigeringsupplysningar, som ska in i hjärnan snarare än hjärtat – funkar bäst på Nätet.

Vad gäller Filter och Offside ser jag helt enkelt fram emot att alla de magasin som i dag erbjuder ett journalistiskt torftigt och snuttifierat material – som man lika lätt, och till och med hellre – tillgodogör sig på Internet slås ut och lämnar marknaden, alternativt övergår till webbaserade versioner. I samband med det kommer det att bli tydligare för läsarna vad som är det ena eller det andra, och vad som är gratis och vad man får betala för. Den insikten är sällsynt i bloggvärlden, där många tycks utgå från att allt är nyhetsjournalistik.

—

Jag har en hel del tankar om det här (särskilt med utgångspunkt ifrån den liknande situation vi befinner oss i med Novell). Men det här blir ett långt blogginlägg, så jag ber att få återkomma med dem.

Om du inte har läst SSBD-inlägget än, gör det. Där finns även ett svar från Ivar Ekman på Filter i kommentarerna.

Två bra från igår:

”legat med henrik berggren” och ”misslyckade hårinplantat”.

Det är fantastiskt egentligen vad folk sitter hemma och söker på. Google måste vara oslagbart som researchverktyg för beteendevetare och etnologer.

Karin Dreijer Anderssons soloprojekt Fever Ray (obs! Spotify-länk!) släpper debutskiva (som i en sån där cd-skiva av plast man använde förr) den 18 mars men har redan gjort albumet tillgängligt digitalt. Sydsvenskan tar ett naturligt steg mot en uppdaterad musikbevakning och recenserar skivan i dag, istället för att vänta till i mars.

Expressen gör samma sak. [Update: Svenskan också.] Hur länge väntar resten av dagstidningarna? Till nästa vecka, eller till i mars?

Releasedatum är inte vad de brukade vara, och det är förstås ett irritationsmoment för nöjesredaktionerna. Att recensera skivor vid den officiella releasen blir lite lätt pinsamt när de har funnits tillgängliga i flera veckor, ibland månader, på nätet.

Vågar man föreslå en lösning: recensera på nätet så fort skivan blir tillgänglig. Om den blir aktuell igen (t ex vid fysisk release), lyft upp recensionen igen. På det viset tillgodoses behoven både hos de som laddar ner och hos de som köper plast.

Jag tror över huvud taget att återanvändning av artiklar är en resurs som kan utnyttjas mycket mer än vad som görs i dag. På webben blir kostnaderna för att lyfta upp gamla texter minimala, och då behöver mervärdet inte vara särskilt stort för att det ska bli en bra idé.