David Hylander

Nick Lemann at Columbia J-school Graduation (hos Shirky)

Bra tal/text om journalistikens utmaningar som de ser ut nu. Jag kände framför allt: varför gick inte jag på en sån här journalistutbildning?

Google Wave: Jeff Jarvis (om vad Wave innebär för nyheter) och Joey Baker (om vad Wave innebär för nätet). Och Mindpark-Daniel, med nyckelcitatet:

Nätet kommer att konvergera till tjänster som utgår från användaren snarare än företagen bakom produkten.

Ur ett journalistiskt perspektiv: Den egna sajten som kontaktyta till läsarna kommer bara att bli mindre och mindre.

Unni Drougge: Mer eller bättre?

Det som är fascinerande, eller skrämmande om man så vill, är att det bara blir tydligare att det är samma mönster som går igen över allt, oavsett bransch. Drougge sätter ord på vad det handlar om − nätet, makten, upphovsrätten, förändringarna − på ett strålande sätt.

WSJ startar Meat Loaf-blogg.

New Toy Story 3 Character Revealed

Den kommer nästa sommar. Jag är peppad. Tvåan var en milstolpe!

Via Fimoculous, en NYtimes-intervju med Mike Tyson från Sundance, där en dokumentär om honom precis har haft premiär. Tyson framstår som en ödmjuk och eftertänksam man när han pratar om sin sin karriär, självbild och sina drogproblem. Väldigt långt ifrån det vildsinta monster han porträtterades som – och kanske var – för några år sedan. Det är en fin påminnelse om att människor väldigt sällan är endimensionella. Ska bli kul att se Tyson

Hur kunde jag ha missat Undeclared? Vid sidan av Aaron Sorkins Sports Night kan ingen kvalitetssitcom från det senaste decenniet vara så förvirrande förbisedd, så oförskämt ouppskattad.

Judd Apatow gjorde Undeclared efter Freaks & Geeks, och precis som föregångaren fick den bara en säsong. Trots att man föreställer sig att det lättsammare 22-minutersformatet och första-terminen-på-college-temat borde falla ratingsjagande nätverkschefer i smaken. Undeclared ligger närmare Superbad än Freaks & Geeks på Apatow-skalan.

Men det räcker att titta på rollbesättningen för att fatta att Undeclared är en höjdare. Jay Baruchel! Seth Rogen, förstås. Jason Segel som patetisk pojkvän! Dessutom sentida tv-favoriter som Carla Gallo (Californication) och Charlie Hunnam (Sons Of Anarchy), och gästspel från Apatow-polare som Adam Sandler, Will Ferrell och Ben Stiller.

Efter att ha sett Undeclared är det förstås svårt att inte damma av Freaks & Geeks och bli påmind om att Apatow faktiskt slog igenom som empatisk berättare innan han blev världens mest pålitliga leverantör av tramsiga high concept-komedier. Funny People ser ut att kanske bli ett steg tillbaka till skärningspunkten mellan roligt och angeläget för Apatow. Det ska bli spännande att se.

- I’m not crying and I’m not a big baby am I? It’s called love, son.

Shane Meadows nya feel good-film för anglofila kulturmän går upp om några veckor. Jag är peppad. När kommer Lokko-krönikan?

Lång och läsvärd af Kleen-intervju med Alexander Skarsgård i Sydsvenskan i helgen. Det krävs tydligen en Hollywood-framgång för att en svensk skådespelare ska kunna tala klarspråk om hur kass svensk film är, men lill-Skarsgård gör precis det. ”Svensk film har varit usel det senaste decenniet. Det mesta som görs är riktigt jävla dåligt,” säger han. Man får anta att det inte är aktuellt med en Hundtricket-uppföljare.

En rolig detalj är att Björn af Kleen verkar ha en större New Journalism-hangup än vad till och med jag har. I det här fallet känns jämförelsen (med The Wire) lite ansträngd. Parallellen är väl snarare hur Tom Wolfe, några decennier efter New Jounalism-essän, resonerade om romanförfattande, som han tyckte skulle vara lika välresearchat och verklighetsanknutet som journalistik. The Wire som en 2000-talets Vredens druvor är din vinkel i så fall, Björn.

Det här med att dramatisera reportageböcker (som Generation Kill, Into The Wild och Charlie Wilson’s War på sistone) är annars intressant. Generation Kill är tydligen (och nu hänvisar jag till af Kleen-artikeln igen) väldigt trogen förlagan. Det ska bli intressant att läsa Evan Wrights reportage och jämföra.