David Hylander

Jag har varit skeptisk till tabloiduppstickaren Nyheter24, och jag är väl på sätt och vis fortfarande lite skeptisk. Men idag förtjänar de beröm. Dels för Johan Arvidssons utmärkta granskning av Piratpartiets interndemokratiska barnsjukdomar.

Men också för att de beter sig som att de faktiskt är en del av nätet, vilket långt ifrån alla etablerade webbnyhetssajter gör.

Här finns DN.se:s rewrite på Arvidssons artikel. Det är verkligen en ren rewrite, med FEM hänvisningar till Nyheter24.

Fem hänvisningar till en text som finns lätt tillgänglig på nätet, men noll länkar. Noll respekt till den som har lagt ner jobbet som DN kammar hem klick med. Noll service till läsarna som på egen hand får googla sig fram till ursprungstexten om de vill läsa den istället för en DN-ifierad digest-version, eller bara försäkra sig om att fakta är rätt återgiven.

Och det intressanta är att Nyheter24 i det här fallet föredömligt visar hur det ska se ut. Titta på den här artikeln (med en högst tvivelaktig tabloidrubrik, men det är en annan diskussion…) om Eric Schmidts avhopp från Apples styrelse. Källhänvisande länkar till Daily Tech och IDG.se. Wikipedia-länk för läsare som inte är bekanta med vad AT&T är för något. Och egentligen bäst av allt: länk till nyhetens själva ursprung, pressmeddelandet från Apple som offentliggjorde att Schmidt kliver av.

Det är ett sätt att länka som visar respekt för både läsare och dem vars arbete man hänvisar till. Självklart i bloggvärlden, men av någon anledning undantag på papperstidningarnas nyhetswebb. Egentligen är det bara märkligt. Vad tror man att man vinner på att publicera statisk pappersjournalistik på webben? Det är lika dumt som om man, när teven slog igenom, hade envisats med att sända radio istället för rörliga bilder.

Fotnot: Jag twittrade kort om det här med Eric Rosén, N24:s sportchef och tillförordnade chefredaktör. Hans resonemang, på 140 tecken: ”Vi sätter prestige i att länka flitigt. Jag tycker själv att det är hopplöst att läsa något som inte länkar till eventuell originalkälla.”

För några veckor sedan skrev Hans Kullin om ett Twitter-konto som påstod sig vara Zlatan Ibrahimovics officiella. Kullin konstaterade snabbt att kontot var fejk. Så i går kväll släppte nyhetsbyrån AP en artikel som citerade det falska Zlatan-kontot, med uppgifter som indikerade att Zlatan var på väg till Barcelona. AP-texten plockades förstås upp av en massa etablerade nyhetskällor. De uppdiktade Twitter-citaten ligger när detta skrivs fortfarande upp på t ex Sydsvenskans webb.

Också det skrev Hans Kullin om på sin blogg Media Culpa. Att Twitter-kontot var fejk uppmärksammas nu av flera svenska medier. Expressen ”avslöjar bluffen” här. Nyheter 24 här.

AP-debaclet är genant och besynnerligt. Det är svårt att se någon annan förklaring till en sån total källkritisk genomklappning än en oförmåga att läsa av innehåll i sociala mediakanaler.

Att svenska medier inte dubbelkollat fakta i det här fallet är inte lika konstigt. Att ta material från nyhetsbyråerna som per automatik trovärdigt görs varje dag på tidningsredaktionerna. Däremot är det inte snyggt att som Sydsvenskan låta de felaktiga uppgifterna ligga kvar på webben flera timmar efter att de avslöjats som falska.

En av webbjournalistikens fördelar framför den tryckta diton är ju möjligheten att förbättra innehållet efter publicering, genom att ta till vara på reaktioner från läsarna och i flödet av kommentarer och vidarehänvisningar t ex på Twitter. På nätet är publicering inte slutpunkten, det är startskottet. Det är logiken bakom Wikipedia, betatestande (Jarvis om journalism as beta här) och open source, och det finns ingen anledning för journalister att inte utnyttja potentialen i det sättet att tänka.

Artiklarna som avslöjar Twitter-bluffen är också intressanta ur ett större perspektiv.

Avslöjaren här är Hans Kullin. Han var åtminstone först med att konstatera att Zlatan-kontot var en blugg, och det är uppenbart att artiklar som den här och den här lånar information från hans blogginlägg. Men artiklarna varken källhänvisar (grundläggande journalistisk god sed) eller länkar (grundläggande god sed på nätet). Någonstans i mötet gammelmedia−webben har det blivit kortslutning.

Men att hänvisa till informationens källa − på internet allt mer synonymt med att länka − är också en förutsättning för det som brukar kallas the link economy − länkekonomin. När information kan färdas obehindrat på nätet är det enda sättet att ge credit where credit is due att länka till källan. Då får den som har lagt tid och möda på att uppdaga eller uppmärksamma något åtminstone en chans att slå mynt av sitt arbete. Genom att inte länka stjäl de rewritande horderna den möjligheten. Jeff Jarvis har av just den anledningen pratat om behovet av att förankra som en nätets etik att alltid länka till ursprungskällan.

Jag har skrivit om att nyhetsmedia kan dra nytta av ett symbiotiskt förhållande till bloggvärlden. Men ännu viktigare, ännu mer grundläggande än så, är att man lär sig att spela efter det sociala nätets spelregler. Förutsättningarna är inte de samma som de har varit, och många gamla beteenden är inte längre ok. Om man inte anpassar sig riskerar man att framstå som oseriösa charlataner på en social webb där trovärdighet, öppenhet och generositet värdesätts väldigt högt.

Uppdatering: Tove Hansson twittrar om att KvP/Expressen-redaktionen hade koll på Zlatan-bluffen sedan länge. Om Expressen-artikeln inte är en rewrite utan bygger på redaktionens egen research förtjänar de förstås inte att pikas i det här fallet. Oavsett vilket är det här inläggets poänger de samma.

Uppdaterad uppdatering: Tove förtydligar här och här.

Nick Lemann at Columbia J-school Graduation (hos Shirky)

Bra tal/text om journalistikens utmaningar som de ser ut nu. Jag kände framför allt: varför gick inte jag på en sån här journalistutbildning?

Google Wave: Jeff Jarvis (om vad Wave innebär för nyheter) och Joey Baker (om vad Wave innebär för nätet). Och Mindpark-Daniel, med nyckelcitatet:

Nätet kommer att konvergera till tjänster som utgår från användaren snarare än företagen bakom produkten.

Ur ett journalistiskt perspektiv: Den egna sajten som kontaktyta till läsarna kommer bara att bli mindre och mindre.

Unni Drougge: Mer eller bättre?

Det som är fascinerande, eller skrämmande om man så vill, är att det bara blir tydligare att det är samma mönster som går igen över allt, oavsett bransch. Drougge sätter ord på vad det handlar om − nätet, makten, upphovsrätten, förändringarna − på ett strålande sätt.

WSJ startar Meat Loaf-blogg.

New Toy Story 3 Character Revealed

Den kommer nästa sommar. Jag är peppad. Tvåan var en milstolpe!

De traditionella dagstidningarnas förespråkare påstår ibland − här, till exempel − att de är de enda som producerar riktiga nyheter, som bloggar och andra nymodiga publikationsformer i sin tur aggregerar och kommenterar. Utan dagstidningar inget bränsle för bloggarna, med andra ord.

I dag  påminde två olika nyhetshändelser mig om det påståendet, på helt olika sätt.

Först noterade Kjell Häglund på Twitter att DN och Svenskan hade skrivit om samma Ekot-inslag, med samma lånade pratminus, till var sin ”egen” nyhetsartikel.

Sen skrev min gode vän Adam Svanell på sin blogg om vad Lena Adelsohn Liljeroth hade sagt om The Pirate Bay-domen på en branschmiddag i går kväll. Det ”avslöjandet” plockades upp av diverse nyhetsredaktioner och är för närvarande toppnyhet på svd.se. (Nu råkar Adam vara frilansmedarbetare på Svenskan, men det var inte i den egenskapen han uppmärksammade Liljeroths uttalande. Han var på plats som privatperson och skrev om det i sin privata blogg.)

Nyheternas ekosystem är knappast så okomplicerat att bloggarna är parasiter och dagstidningarna näringsalstrande värdkroppar. Stora redaktioner kan förstås ägna sig åt en granskande journalistik som en bloggare − eller ens en mindre nyhetsredaktion − har möjlighet till. Men det finns saker de inte kan göra, till exempel vara överallt samtidigt. Om de båda parterna bara ger sig själva tillåtelse (och bloggarna gör det redan) kan förhållandet vara ett av ömsesidig nytta. Av symbios, för att fortsätta med den biologiskt inspirerade metaforen.

Den där arrogansen från delar av de traditionella medierna − Jan Guillou som påstår att nyheter blir nyheter när de plockas upp av dagstidningsredaktionerna, inte att förhållandet är det omvända − är ju egentligen bara ett problem om det kommer i vägen för förändringsarbetet. Oviljan att förhålla sig symbiotiskt till nyheternas ekosystem är ju om inte annat ett enormt resursslöseri.

När DN skickar Zaremba till Vojakkala, till exempel, investerar de i en journalistik som gör dem relevanta och värdefulla , som oavlönade bloggare inte kan ägna sig åt. Det är en investering som jag är övertygad om kommer att betala sig i längden.

När de sätter en reporter på att skriva exakt samma Ekot-rewrite som en reporter på Svenskan jobbar med i samma stund betalar de bara för en väldigt dyr variant av ctrl+c, ctrl+v.

Igår började vi arbetsdagen klockan 10. Vi avslutade den alldeles nyss, med paus för några timmars sömn mellan 4 och 8 på morgonen. Det tredje numret av Novell, som vi kallar #1-2 ‘09, är lämnat till tryckeriet.

Det känns väldigt bra. Det är ett höjdarnummer av en tidning som vi får allt bättre pli på. Kommer i butik om en dryg vecka.

Tills dess kan du peppa genom att följa Novell på Twitter.

Högupplöst omslagsbild här.

Jonatan Fried: Vi är alla i välgörenhetsbranschen. Fantastiskt underhållande – och träffsäkert.

Vetenskapsmän twittrar med hjärnan.

Astronomiporr: Galaxer som kolliderar.

452 000 amerikaner försörjer sig på att blogga, enligt Wall Street Journal. Jeff Jarvis tar dem inte på orden.

Anders Mildner: En kultur utan objekt. Om du bara ska läsa en text den här veckan så är det den här.

When I ask if human editorial judgment still matters, he tries to reassure me: ”We learned in working with newspapers that this balance between the newspaper writers and their editors is more subtle than we thought. It’s not reproducible by computers very easily.”

I feel better for a minute, until I realise that the only reason he knew that I wasn’t so easily replaceable is that Google had been looking into how to replace me.

Maureen Dowd träffar Eric Schmidt och pratar om Googles roll i tidningskrisen.

”Publish, Then Filter” säger Clay Shirky.

Han menar: Med webben som verktyg kostar publicering väldigt nära noll, både i pengar och i ansträngning. I det läget är det knappast rationellt att hålla sig med en professionell mellanhand som filtrerar information före publicering. Filtreringen sker på annat håll, efter publicering, till exempel socialt. Journalistens roll som gatekeeper håller redan på att om inte försvinna så åtminstone förändras i grunden.

Frågan är hur länge vi journalister kan hålla fast vid en annan av våra hävdvunna uppgifter: den som mellanhand mellan läsaren och de offentliga personer som läsaren är intresserade av. Vad händer när den kommunikationen kan ske direkt, utan vår inblandning? När fotbollsspelare bloggar efter matchen och popstjärnor twittrar om sina konserter, varför ha en avlönad människa som springer omkring med mikrofon eller anteckningsblock bara för att fråga: ”hur känns det?”

Idag förklarar de åtalade i The Pirate Bay-målet att de kommer att kommentera domen på fredag i en Bambuser-sänd presskonferens, istället för att ge intervjuer. ”That way, everybody can participate, no matter how big they are, or if they’re even media or not. It’s more important for us to talk to those who are interested in the case itself than just the media who wants to be first and exclusive in order to sell more,” skriver Peter Sunde.

Vad händer om fler drar den slutsatsen, och börjar vända sig direkt till den intresserade allmänheten istället för att ta omvägen via media? Håller den professionella mellanhanden på att bli överflödig?

Det här är lokaljournalistik som utnyttjar webben.

Med enkla medel – en Google Maps-mashup – skapar NWT ett mervärde som 1) är omöjligt i papperstidningen och 2) man är ensamma om att kunna erbjuda. Det är precis så små tidningar ska tänka om webben: utnyttja plattformens styrkor, utnyttja redaktionens styrkor. Samtidigt! Det finns inte en lokaltidning i Sverige som har en ursäkt att inte kopiera NWT:s upplägg.

Dessutom: Nästa naturliga steg är att skapa nyhetsprodukter som är anpassade till mobilen. Då är man med den här tjänsten redan halvvägs framme. Den verkliga styrkan hos geotaggad nyhetsbevakning kommer förstås inte fram förrän läsaren har den med sig i fickan.

(Tack @ptrkhmbrg, via @zackrisson och @henke för tipset.)

Uppdaterat: Jörgen Löwenfeldt på Digitala Affärer skriver mer om Maps-mashups och hyperlokal journalistik med Sydsvenskan som exempel. Han berör också en annan (viktig) aspekt av den här sortens tjänster: möjligheterna till hyperlokala annonsintäkter.

Hur mycket av förmågan att granska, avslöja, ställa de tuffa frågorna, ligger i journalistens ställning och självbild? Kan detvara en nackdel för den seriösa journalistiken att den är just seriös, och därmed respektabel, ansvarsfull och väluppfostrad?

Man undrar, när man ser Jon Stewart utnyttja sin position som medial hovnarr till att dra ner byxorna på dem som försöker komma undan med maktmissbruk och förödande skitsnack.

Nattens intervju med Jim Cramer – kulmen på veckans stenhårda Daily Show-kritik av finans-tv-nätverket CNBC:s bevakning av finanskrisen, och Cramers mothugg på annat håll – var Stewart i historisk form.

Cramer kom dit med en urskuldande attityd men fick sina bortförklarande bluffar kategoriskt synade av Jon Stewarts grundligt framresearchade arkivklipp.

Cramers försök att två sina och övriga amerikanska ekonomijournalisters händer från ansvar för finanskrisen demolerades fullständigt av Stewarts knivskarpa retorik, rödglödgade allvar och, inte minst, respektlösa ovilja att skräda orden.

”Jag hoppas att det här var lika obekvämt att titta på som det var att spela in,” sa Jon Stewart med ett snett leende i slutet av programmet.

Det modet att vara obekväm, att driva med det som förtjänar att drivas med utan att skoja bort det som måste tas på allvar, är en stor del av Jon Stewarts briljans.