David Hylander

Jag är frilansjournalist och redaktör. Det här är en blogg och ett artikelarkiv.

Edwyn Collins och vägen tillbaka

leave a comment »

Publicerad i Magasinet Ondskan, nummer 5 (vintern 2007).

En måndag i februari för två år sedan blev Edwyn Collins yr och illamående. Han avfärdade det som matförgiftning – dåligt tillagad kyckling.
Edwyn kände sig lite yr i några dagar, men till helgen hade det gått över. På söndag eftermiddag lagade han middag medan Grace Maxwell, hans partner sedan 21 år tillbaka, gick ett ärende. Hon var borta i 20
minuter. När Grace kom tillbaka hittade hon Edwyn på golvet i vardagsrummet, halvt medvetslös. Han hade fått en hjärnblödning.

Det tog sex månader innan Edwyn kunde komma hem från sjukhuset. Då kunde hans säga fyra ord: ”Grace”, ”Maxwell”, ”yes” och ”no”. Hjärnblödningen – ”väldigt allvarlig” enligt läkarna – hade skadat hjärnans språkcentrum, och Edwyn led av dysfasi, en störning som påverkar förmågan att använda och förstå språk. Det var inte så att Edwyn inte kunde formulera orden – han kom helt enkelt inte ihåg dem.

Än mindre kom han ihåg texterna till låtarna som hade gjort honom till en hyggligt framgångsrik men framförallt älskad popsångare; till The Orange Juice-klassiker som ”Poor Old Soul” och ”Falling & Laughing”;
till ”A Girl Like You”, Edwyns stora hit som soloartist; till sångerna på ”Home Again”, albumet som han hade hunnit spela in men inte ge ut innan hjärnblödningen.

Två år senare har Edwyn gått i talterapi och fått språket tillbaka, men han påverkas fortfarande av dysfasin. Han talar ansträngt och korthugget, upprepar sig, hittar inte alltid orden. Men han har, långsamt, genom hårt, frustrerande arbete, börjat sjunga igen. Under hösten har ”Home Again” släppts och fått ett gott mottagande, och i slutet av oktober uppträdde Edwyn Collins för första gången inför publik igen.

Edwyn Collins och Grace Maxwell på telefon från hemmet i Kilburn, London, 10 november 2007.

Grace Maxwell: Edwyn trodde att han hade stått på scen för sista gången, gjorde du inte?
Edwyn Collins: Det gjorde jag.
GM: Att tala och kommunicera var väldigt svårt i början. Han fick lära sig att läsa och skriva på nytt.
EC: I’m getting there slowly. Jag blir bättre och bättre.
När förstod ni att Edwyn kanske skulle kunna stå på scen igen?
GM: Det var i slutet på förra året. Vi satt i bilen, på väg hem från Skottland i efter julhelgen. Plötsligt började Edwyn sjunga på ”Poor Old Soul”.
”Har du övat på den i hemlighet?”, frågade jag.
”Ja”, sa han.
Så vi bestämde att han skulle öva på sångerna också, utöver allt annat vi gjorde som en del av Edwyns rehabilitering. Vi skrev ner Edwyns låttexter i ett häfte.
EC: En gång om dagen över jag på att lära mig texterna.
GM: Vi lägger till en låt i taget.

I april repade Edwyns band – med Aztec Camera-sångaren Roddy Frame, en av Roddys äldsta vänner, på gitarr och Paul Cook från Sex Pistols på trummor – tillsammans för första gången. Då var det hårda jobbet redan gjort – de träffades bara sex gånger i replokalen innan de kände sig redo för den första konserten.
På måndagskvällen den 29 oktober klev Edwyn Collins ut på scenen på Dingwalls i London och satte sig på en pall. Nervös, och utan gitarren. Edwyn är fortfarande delvis förlamad i sin högra sida efter hjärnblödningen – högerhanden är ständigt paralyserad i en knytnäve – och kan inte spela gitarr utan hjälp.
Hur kändes det när det var dags för konserten?
GM: Stämningen i lokalen var väldigt…
EC: …känslosam…
GM: …spänd innan han gick på.

EC: ”Poor Old Soul”, ”Falling & Laughing”, de var de två första låtarna. Det var skräckinjagande ögonblick. Men under den tredje låten lugnade jag ner mig och började njuta av det.
GM: Folk märkte inte att du var livrädd. Sången var väldigt säker.
Ni spelade ”I’m Searching For The Truth”, en ny låt som du har skrivit…
EC: Ja!
[brister ut i sång]
I’m searching for the truth
Searching for the truth
Some sweet day we’ll get there
Some sweet day we’ll get there
In the end

GM: Det är den första låten han har skrivit sedan han blev sjuk. Det är fantastiskt; han kan fortfarande forma ackord med vänsterhanden, så om någon slår an på strängarna åt honom kan han spela på gitarren och skriva ackorden.
EC: Det är fantastiskt.
GM: Så det är studion nästa nu. [skratt]
Hur kändes det efter spelningen?
GM: Det var väldigt kaotiskt. Många människor ville gratulera Edwyn, förstås. Det var en känslosam kväll, eller hur?
EC: Ja, känslosam. Det är härligt att vara tillbaka…
GM: …i strålkastarljuset. Det var vad han sa efter spelningen. ”Det är härligt att vara tillbaka i strålkastarljuset… och jag älskar det!”
EC: Det gav mitt [stammar] självförtroende en skjuts.
GM: Det var en hel del gamla vänner och kollegor i publiken, människorvi har känt i många år. Och så de som har lärt känna Edwyn efter att han blev sjuk, som aldrig hade sett honom stå på scen. Hans
fysioterapeut, hans yogatränare.
EC: Min talterapeut.
GM: Hon grät. Vi var omgivna av så mycket folk… Det var kalabalik efter spelningen. Ett stort firande.

När jag pratar med Edwyn och Grace har de precis kommit hem från Cardiff, där Edwyn har gjort sin andra spelningen efter comebacken. Ytterligare två konserter, båda i London, är inbokade under de
kommande veckorna och sedan skall de, säger Grace, samla sig och göra upp en plan för framtiden. Men Edwyn är redan där i tankarna. När jag frågar om den där planen innehåller fler spelningar avbryter han sin hustru:
– Ja. Kanske Shepherds Bush.
– Verkligen? Shepherds Bush?, säger Grace.
– Ja, säger Edwyn.
Han pausar för att hitta orden, och så börjar han räkna upp de platser där han vill spela så fort han får chansen. Hemstaden Glasgow. Edinburgh. Leeds och Manchester. Liverpool.
Betyder det mycket att kunna komma ut och spela igen?
EC: Det är en svår process för mig men jag tar mig an det, långsamt. Jag är förbluffad över hur lycklig jag känner mig. Spelningen i London hjälpte mig mycket.
GM: Det verkar ha en neurologisk effekt, självförtroendet han får av att förbereda sig inför spelningarna. Han har tur som kan göra sådana saker. För två år sedan hade vi inte kunnat hoppas på att få tillbaka så mycket. Det var så väldigt svårt.
EC: Det var det. Det fanns tillfällen när jag var väldigt deprimerad och orolig. Ibland är jag ledsen, ibland är jag arg, ibland är jag deprimerad. Men långsamt börjar jag förstå att mycket av mitt gamla
liv kommer tillbaka.
GM: Du kan ju inte bara ge upp, eller hur?
EC: Det har du rätt i.  Jag kämpar på.

DAVID HYLANDER

Written by David Hylander

18 augusti, 2008 den 09:07

Publicerat i Artikel

Tagged with , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: