David Hylander

Jag är frilansjournalist och redaktör. Det här är en blogg och ett artikelarkiv.

Gästblogg om JMG och webben: Per-Ola Mjömark

with 8 comments

Jag bad min gode vän Per-Ola Mjömark, som läser journalistutbildningen på JMG i detta nu, att skriva några rader om hur webbundervisningen där ser ut i detta nu. 

”Ni måste finnas på bloggen”

Förra året satt jag i en föreläsningssal på JMG i Göteborg. Av någon anledning hade diskussionen kommit in på ämnet bloggar. En äldre anställd frågade medelst handuppräckning hur många i klassen som bloggade. Inte många, visade sig. Något som fick henne att utbrista ”Ni måste finnas på bloggen!”.

Det blev en stunds obekväm tystnad i salen. Många tittade förvånat på varandra när det hände. Vi förstod inte riktigt om det var en felsägning, eller om hon inte förstod. Men ju mer jag tänkt på händelsen, desto klarare ser jag det. Kommentaren beskriver nämligen webbutbildningen på JMG rätt bra. Man menar väl, men det blir så fel.

På Journalistutbildningen i Göteborg hänger man nämligen inte riktigt med i utvecklingen. Fortfarande jobbar man på gammelmediavis även på webben. De webbprojekt som görs är nästan uteslutande magasin och feature. 

Även i Stockholm går det till på liknande sätt har jag förstått. En bekant som läst på JMK beskrev det som att ”man tassar runt det som är specifikt för webben, och kör på som vanligt fast man trycker ut det på en ful Drupalsida istället för på papper. Och så låtsas man att man har gjort en nyhetssajt”.

Sociala medier, webb 2.0 eller användargenererat innehåll är begrepp som få JMG-lärare känner till, än mindre använder. Detta år 2009, när RSS-läsaren och Twitter börjar bli lika viktiga journalistiska verktyg som pennan och blocket. Är det en generationsfråga? Eller bara ren lättja? 

Jag vet faktiskt inte. Men när vi står på tröskeln till något fundamentalt nytt, kan inte en av Sveriges mest välrenommerade journalistutbildningar sticka huvudet i sanden och pumpa ut tråkiga nyhetssidor. Det är inte vad webben handlar om. Det är ingen plats där man trycker in gammalt kunnande och hoppas att det ska fungera. Möjligheterna är så oändligt mycket större. 

Med nya tider kommer nya verktyg. Jag ser gärna att personerna som ska lära mig att använda dessa påminner mer om Martin Jönsson, än om den amerikanske senatorn Ted Stevens.

Per-Ola Mjömark skriver om webb och media  på mjomark.com. I morgon gästbloggar Albin Grahn om sina erfarenheter av webbundervisningen på JMK i Stockholm.

Written by David Hylander

9 februari, 2009 den 22:59

8 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. klippte ur det här från en grej jag skrev till p-o på msn: jag tycker på nåt sätt att man antingen borde skita helt i webb (precis som man gör med många olika journalistiska subgenres) eller göra det fullt ut. realistiskt sett borde man skita i det. riktig journalistisk är inte medie-bundet. och att vidareutbilda sig inom journalistik är något vi kommer få göra hela tiden

    Niklas Alicki

    9 februari, 2009 at 23:45

  2. […] a comment » I går skrev Per-Ola Mjömark om webbundervisningen på JMG, journalistutbildningen på Göteborgs universitet. I dag följer Albin Grahn upp med att […]

  3. Men jag tycker inte att man kan se webb som en journalistisk subgenre längre. Det är en så central del av det vi håller på med och kommer att hålla på med i det här yrket.

    ÅTMINSTONE (och då menar jag verkligen som en lägstanivå) borde man kunna lägga samma tid, resurser och kompetens på webben som man lägger på radio och tv. Och det inkluderar att lära ut en förståelse för mediets särskilda förutsättningar – att webb faktiskt skiljer sig från print.

    Sen kan man förstås inte begära att journalistutbildningarna ska kunna se in i framtiden, men att förvänta sig en grundläggande medvetenhet om hur branschen utvecklas känns inte orimligt.

    David Hylander

    10 februari, 2009 at 12:03

  4. Jo det jag menade lite klumpigt uttryckt med subgenre är just att webb kan jämföras med radio- och tv-delen av utbildningen. Olika plattformar med olika förhållningsregler.

    Och radio och tv har ju varit hopplöst eftersatta vansinnigt länge inom de gamla journalistutbildningarna så det känns lite märkligt att börja prata webb nu bara för att det blivit populärt med Twitter senaste månaden.

    Eller jag vet inte, det kanske bara är jag som är trött på allt prat om sociala medier och webb-journalistik som att det ska vara något nytt. Precis som när bloggarna ”kom” och alla som någon gång hade haft Skunk-dagbok stod som frågetecken runt mediehysterin.

    Kanske måste jag gå och lägga mig.

    Niklas Alicki

    11 februari, 2009 at 01:00

  5. Fast det är ju inte twitter som gör att skolan borde bli bättre, de borde börjat med webb för tio år sedan. Grejen är att redaktionerna törstar efter webb-kunskaper. Då kan man inte gå ut skolan utan att få det med sig. Nu har många av oss det ändå, men det finns folk i vår gamla klass med attityden ”facebook, varför vill ni inte umgås i verkligheten”. När jag gjorde praktik på Sydsvenskan.se förväntade sig mina chefer att jag skulle kunna publiceringsverktyg och skriva i webbig form. Det kunde jag iofs, men tack vare mitt eget intresse, inte skolan.
    Hade skolan lärt oss så mycket att vi blev halvduktiga webbjournalister, hade vi haft många fler jobbmöjligheter.

    Maggie

    11 februari, 2009 at 09:44

  6. […] ett fint initiativ och bjudit in gästbloggare som skriver om webben i journalistutbildningen. Här Gästblogg om JMG och webben av Per-Ola Mjömark, och här Gästblogg om JMK och webben av Albin […]

  7. De vanligaste etiketterna i högerspalten är, i nära på ordning: webb, media, tv, musik, journalistik, hallands nyheter, twitter, trams. Det säger ganska mycket om det navelskåderi som media alltid ägnat sig mycket åt, på gott och ont. Insikten att media är väldigt introspektiv borde erbjuda perspektiv på interna debatter mellan bloggande journalister om bloggar och journalistik.

    När man pratar om att ny teknik slår ut gammal teknik så glömmer man lätt att omkörda arter i den biologiska evolutionen inte nödvändigtvis dör ut, utan kan både förändra sig, anpassa sig till nya omständigheter, möjligheter och behov och även skapa korsningar mellan arterna. Vi använder fortfarande bestick trots att vi har tekniken för att injicera näringsämnen intravenöst.

    Har tangentbordet ersatt pennan?
    Har datorn ersatt mötet med människor?

    Näe.

    Men man kommer heller inte ifrån att media blivit såpass liberal, individualistisk, att alla som hänger på nätet och bryr sig om immaterialism idag är så många och individuellt fria att de har makt att påverka samhällsfenomen som the pirate bay-situationen. Kanske inte mäktigare än den där gamla pergamentrullen Svea Rikes lag dock.

    enleuk

    14 maj, 2009 at 21:32

  8. enleuk: I den här bloggen skriver jag i första hand om webb och media. Jag är intresserad av processen. Jag är intresserad av formerna. För vissa av oss är det så. För andra är det innehållet som är viktigt. Jag tycker inte att du ska titta på mig och på vad jag skriver om här som representativt för en hel yrkeskår.

    Med det sagt: visst kan mediebranschen vara inåtvänd, och navelskådande, om man nu ska använda det lite trubbiga uttrycket. Framför allt kan vi som journalister överskatta vår egen betydelse. De problemen hänger nog delvis ihop med att journalistkåren kan vara ganska homogen. Vi är ofta lika varandra och umgås gärna med varandra.
    (Så kan det nog i och för sig vara i de flesta yrkeskårer. Det som gör journalister annorlunda än läkare eller jurister i det här fallet är väl konsekvenserna den där homogeniteten får.)

    Har tangentbordet ersatt pennan? På många sätt: ja. Pennan har inte försvunnit, men dess betydelse har förändrats. Hur vi använder den har förändrats.

    Har datorn ersatt (det fysiska) mötet mellan människor? Nej, men precis som telefonen ändrade förutsättningarna för hur vi interagerar med varandra så har datorn gjort det, och i ännu högre grad.

    Oavsett tycker jag inte att de jämförelser du gör är helt giltiga. Tangentbordet är bättre än pennan (i de flesta fall), men dyrare. Datorn tillför nya möjligheter men gör förstås inte fysisk kontakt överflödig.

    Publicering på nätet är däremot billigare OCH bättre än publicering på papper. Det tillför nya möjligheter, OCH åstadkommer det som publicering på papper brukade åstadkomma.

    Man kan nog faktiskt se det som analogt med evolutionen. Pennan har anpassat sig; blivit ett mer marginellt men praktiskt verktyg för specifika uppgifter. Skrivmaskinen t ex, har inte kunnat hitta en sådan ny roll, och dött ut.

    Papperstidningen har ju framför allt ett enormt evolutionärt problem: de stora kostnaderna. Precis som dinosaurierna dog ut medan mindre, mer energieffektiva arter överlevde, tror jag att tryckpressarna kommer att få stryka på foten.

    David Hylander

    14 maj, 2009 at 22:04


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: