David Hylander

Jag är frilansjournalist och redaktör. Det här är en blogg och ett artikelarkiv.

Posts Tagged ‘Håkan Hellström

Övervakningssamhället

leave a comment »

Du som precis googlade dig hit på ”Håkan Hellström liten snopp”; förklara dig!

Annonser

Written by David Hylander

23 september, 2008 at 15:28

Publicerat i Blogg

Tagged with , ,

Broder Daniel – en resumé inför sista spelningen

leave a comment »

Publicerad i Hallands Nyheter, 080808.

Broder Daniel var det kaotiska kompisgänget från Göteborg som blev ett av Sveriges mest älskade band. Nu gör de sin sista spelning någonsin, till minne av den bortgångne gitarristen Anders Göthberg.

En dag i slutet på 80-talet träffades Henrik Berggren och Håkan Hellström i rökrutan på Göteborgs högre samskola.
– Det här är Håkan, Henrik. Han har precis färgat håret svart, sa någon.
– Bra!, sa Henrik Berggren.

Han var skolans freak och hade ett band tillsammans med en annan kille, Daniel Gilbert. Håkan kom med som trummis.

Där någonstans börjar historien om Broder Daniel. Naivistiska, misantropiska texter, skräniga men effektiva poplåtar och Henrik Berggrens pandasminkning gjorde dem till hjältar för en hel generation svårmodiga tonåringar.

När de nu gör sin allra sista spelning, på Way Out West i Göteborg, är det som ett av Sveriges mest populära och hyllade band. Henrik Berggren är en popikon och Håkan Hellström vår mest folkkära artist.

Men Broder Daniel började som odrägliga, bångstyriga snorungar; först konstigast på Samskolan, sedan ökända i Göteborg för att de alltid var fullast och alltid blev utslängda från krogen.

Bandet, som efter hand förstärktes av Johan Neckvall och Anders Göthberg, byggde upp sitt rykte genom ett antal kaotiska spelningar i hemstaden. Henrik Berggren hade sjömanskostym på sig och brukade dansa barfota på krossat glas på scenen.

Under 90-talets första år utvecklade Broder Daniel sitt speciella sound. Att låtarna lät som de gjorde berodde delvis på att Henrik Berggren inte kunde spela gitarr och sjunga samtidigt. De gjorde sin första demoinspelning i Per Gessles studio i Halmstad och fick skivkontrakt med EMI.
Håkan Hellström, som hade hoppat av bandet, ångrade sig bittert och gick in i en depression. Lars Malmros ersatte honom bakom trummorna.

Debutskivan ”Saturday Night Engine” kom 1995 och var banalt oväsen och smittande pop på samma gång. Henrik Berggren ville att det ”inte skulle låta som något annat”, och bandet spelade in skivan i stort sett på egen hand.

Efter skivdebuten blev bandmedlemmarnas livsstil allt vildare. Daniel Gilbert tröttnade på supandet och konflikterna och hoppade av. Inför andra skivan ersattes han av Theodor Jensen
”Work”, den första singeln från uppföljaren, blev en hit med sin ba-da-ba-pa-paa-refräng. Videon regisserades av en ännu okänd Lukas Moodyson.

I efterhand känns ”Broder Daniel” som en mellanskiva, men den förstärkte Broder Daniels status som ett tongivande svenskt popband, och som galjonsfigurer för 90-talets svartsynta indiepopare.

När ”Broder Daniel Forever” kom ut 1998 hade bandet fortsatt att turnera, och leva, hårt. Henrik Berggren mådde inte särskilt bra, och de nattsvarta texterna till låtar som ”I′ll Be Gone” och ”Happy People Never Fantazise” var allvarligt menade.
Trots det dystra temat är ”Broder Daniel Forever” en makalös skiva. Effektsökandet och den nästan absurda enkelheten från bandets första år hade ersatts av skränigt inramade men ändå klassiska popmelodier.

Men det krävdes något mer för att Broder Daniel skulle få sitt definitiva genombrott. Detta något hette ”Fucking Åmål”. Lukas Moodyson hade använt tre Broder Daniel-låtar i sin debutfilm, och när den blev en jättesuccé blev deras musik synonym med det sena 90-talets tonårsångest och utanförskap.
Sommaren -99 spelade Broder Daniel inför hysteriska fans på de största festivalscenerna.

Framgångarna och turnerandet tog till slut knäcken på Henrik Berggren. Broder Daniel tog en paus och medlemmarna skaffade sig jobb vid sidan av. Året efter slog Håkan Hellström, som hade återvänt till bandet inför den tredje skivan, igenom som soloartist. Henrik stannade mest hemma och tog det lugnt.

Den sista november 2001 framförde Broder Daniel för första gången på tre år en ny låt, i tv-programmet Sen kväll med Luuk. ”Shoreline” blev en omedelbar klassiker och snart Sveriges mest spridda bootleg-inspelning någonsin.
Efter framträdandet hos Luuk försvann Broder Daniel in i tystnaden igen. Det ryktades att Henrik Berggren hade tagit jobb som kurator i Göteborg, eller att han var inlagd på en avgiftningsklinik.

I själva verket satt han hemma med låtar till en fjärde skiva – han kände sig bara inte redo att spela in den än. ”Cruel Town” kom slutligen till, två år senare, och blev Broder Daniels sista album.

De senaste åren har bandet legat på is. Håkan Hellström och Theo Jensen har framgångsrika solokarriärer, Henrik Berggren har börjat spela bandets låtar live på egen hand, och Broder Daniels spelning inför 18 000 personer i Göteborg sommaren 2005 såg ut att bli deras sista.

Det blev inte så. En natt i mars i år tog gitarristen Anders Göthberg, den som vid sidan om Henrik Berggren varit med längst i Broder Daniel, sitt liv.

När de andra medlemmarna nu hyllar hans minne med en konsert på Way Out West är det förstås en orimligt tragisk inramning för en popkonsert. Det är också det sista kapitlet i historien om ett av Sveriges bästa popband någonsin.

DAVID HYLANDER

Written by David Hylander

22 augusti, 2008 at 12:41

Almedal – Håkan Hellström all over again

leave a comment »

Publicerad i Magasinet Ondskan, nummer 3 (vintern 2006)

Det var en kväll i Göteborg i slutet av augusti och alla var där.
Daniel Lemma sjöng Bill Withers ”Ain’t No Sunshine”. Daniel Gilbert sjöng “Witchita Lineman”. Ebbot gjorde ”Ring Of Fire” och ”Hey Hey My My”.
Håkan Hellström sjöng “The Night They Drove Old Dixie Down” så att tiden stannade. Timo Räisinen kom upp på scen och fick köra på extranumret för att ingen hade hjärta att säga åt honom att låta bli.
Det var lite som det alltid är i Göteborg.
Och så fort det blev tyst, så fort en låt tog slut, stämde en liten men röststark del av publiken upp i Almedals ”Och alla platserna”.

Stod på Almedal och hoppade på en spårvagn
Tänkte ta mig uppåt
Hamnade på Valand
Sprang i dina fotspår med hundarna på Vasagatan

På en efterfest några månader tidigare hade Love Williamsson och Adam Joleby bestämt sig för att spela in en hyllning till Håkan Hellström. Bara för att hans musik betytt så mycket, bara för att det var något de delade. De hade egentligen inte tänkt längre än så.
Sen hamnade låtarna på MySpace och nån ville ge ut dem och så blev Almedal det roligaste som händer i Göteborg just den här hösten. Var de än spelar dyker stadens indieslödder upp. Först hoppar de och sjunger med under spelningen. Ibland stormar de scenen. Sen hoppar de och sjunger med och kramas och känner gemenskap till Håkan Hellström-låtar.
Almedals EP ”Och utan en massa skit” är tillägnad Håkan. Det står rätt upp och ner i konvolutet.
Det första man tänker är att det inte är riktigt klokt, men det andra man tänker är att Almedal kommer undan med lite vad de vill för att de är ett sånt fantastiskt litet popband.
– Vi har ju en grund som är vår egen. Almedal hade inte funnits om det inte vore för Håkan Hellström, men det känns inte som att alla våra låtar skulle kunna vara skrivna och framförda av honom, säger Love Williamsson.
– Enda gången vi har använt Håkan-influenserna som ett medvetet grepp är på ”Och alla platserna”, när vi sjunger om Vasagatan och så. Göteborgsromantiken, det är ju en slags blinkning till Håkan Hellströms texter.
Det som från början var tänkt som en Håkan-hyllning och inte så mycket mer har börjat växa sig ganska stort. Börjar ni ångra att ni lanserat er själva som ”bandet som hyllar Håkan”?
Love: – Almedal har fått större proportioner än vad vi hade räknat med, men det är klart att vi står för Håkan-hyllningen.
Adam Joleby: – Om vi rider på Håkans namn så är det skit samma.
Love: – Jag tror inte att det är så heller. Vissa har sagt att vi förlorar på att säga att det är en hyllning. Men Almedal hade inte funnits om det inte hade varit för att vi ville göra en hyllning till Håkan så det fel att resonera så.
Så ni har inte funderat på att tona ner Håkan-kopplingen och bara vara ett bra popband?
Adam: – Jag känner inte så nu, för den här EP:n är en hyllning till Håkan. Från början var tanken att vi skulle lägga ner när Håkan fick höra den.
Love: – Det hade varit rätt cyniskt om vi hade gjort det här bara för att slå och bli stora. Det hade varit konstigt, men så har det aldrig varit.
Adam: – När folk säger att det låter som Håkan så känns det ganska bra, för skivan är ju en hyllning till honom. På P3 Pop sa de att det låter som en tweeig Håkan Hellström.
Var går gränsen mellan att influeras av någon annan och att bara stjäla eller plagiera?
Love: – Att stjäla en idé utan att stå för det är inte OK. Men Håkan själv har ju fått stå till svars för att han lånar textrader och så.
Adam: – Men han gör det också som en hyllning, det känns inte som att han snor.
Och nu gör ni på samma sätt. Så ni hyllar hur Håkan förhåller sig till sina idoler lika mycket som ni hyllar hans musik kan man säga.
Love: – Det har faktiskt känts så. Jag håller med dig.
Adam: – Han hyllar sina influenser, och så kommer vi och hyllar honom. Och sen kanske någon hyllar oss, haha. Men Håkan har gett så mycket till alla andra så han förtjänar att själv bli hyllad.
Är ni rädda för att bli betraktade som ett stereotypt Göteborgspopband?
Adam: – Jag tror inte att vi hade låtit annorlunda om vi hade bott någon annanstans. Jag är ju inte ens från Göteborg från början.
Love: – Jag tror i och för sig att det finns något i Göteborg som tvingar fram den här sortens saker, någon slags mentalitet.
När ni sjunger om spårvagnar och använder falsettkörer och sådär så gör ni det ganska lätt för folk att placera er i ett fack.
Love: – Om folk vill göra det så varsågod.
Adam: – Jag bryr mig faktiskt inte om det. Det är så mycket snack om att allt från Göteborg låter likadant men så länge det låter bra så är det väl gött.
Love: – Det är inga problem.
Adam: – Det kommer ju så mycket olika band från Göteborg, så det där resonemanget är rätt konstigt egentligen.
Egentligen är det väl en generation band från Göteborg, Broder Daniel-generationen eller vad man skall kalla den, som har det soundet. Och det de gjorde blev så stort att det har lagt sig som en matta över hela staden.
Love: – Göteborg är som en bubbla, man hör saker här som inte hörs någon annan stans. Sen kanske stockholmarna fnissar åt det men det jag har inget emot.
Adam: – Vi fnissar ändå åt dem, vad de än gör.
När ni spelar live så gör ni en cover på ”Snygga tjejer” med Snopp City. Det är en väldigt obskyr Håkan Hellström-relaterad låt.
Adam: – Ja, precis. Det är Simon från Silverbullit som har skrivit den och han och Håkan som sjunger på den.
Det hade kanske blivit lite för mycket att göra en vanlig Håkan-cover.
Love: – Det kommer vi aldrig att göra. Men det kändes kul att göra något Håkan-relaterat som inte så många har hört.
Ni spelar in hyllningar och gör covers på jätteobskyra Håkan-rariteter. Kan ni inte känna er som Star Trek-nördar som skriver fan fiction ibland?
Love: – Visst, haha, det är nästan fanatism i klass med de värsta Morrissey-fansen, att spela en låt som kanske fem personer längst fram i publiken har hört.
Adam: – Jag är lite skraj för sånt alltså.
Love: – Men ”Snygga tjejer” blev ett sätt att göra en cover med Håkan-anknytning utan att behöva göra en av Håkans egna låtar.
Adam: – Vi hade ju aldrig kunna göra en Håkan-låt lika bra.
Love: – Det hade blivit jävligt pinsamt.

DAVID HYLANDER

Written by David Hylander

18 augusti, 2008 at 09:40

Publicerat i Artikel

Tagged with , , ,