David Hylander

Jag är frilansjournalist och redaktör. Det här är en blogg och ett artikelarkiv.

Posts Tagged ‘Ondskan

Almedal – Håkan Hellström all over again

leave a comment »

Publicerad i Magasinet Ondskan, nummer 3 (vintern 2006)

Det var en kväll i Göteborg i slutet av augusti och alla var där.
Daniel Lemma sjöng Bill Withers ”Ain’t No Sunshine”. Daniel Gilbert sjöng “Witchita Lineman”. Ebbot gjorde ”Ring Of Fire” och ”Hey Hey My My”.
Håkan Hellström sjöng “The Night They Drove Old Dixie Down” så att tiden stannade. Timo Räisinen kom upp på scen och fick köra på extranumret för att ingen hade hjärta att säga åt honom att låta bli.
Det var lite som det alltid är i Göteborg.
Och så fort det blev tyst, så fort en låt tog slut, stämde en liten men röststark del av publiken upp i Almedals ”Och alla platserna”.

Stod på Almedal och hoppade på en spårvagn
Tänkte ta mig uppåt
Hamnade på Valand
Sprang i dina fotspår med hundarna på Vasagatan

På en efterfest några månader tidigare hade Love Williamsson och Adam Joleby bestämt sig för att spela in en hyllning till Håkan Hellström. Bara för att hans musik betytt så mycket, bara för att det var något de delade. De hade egentligen inte tänkt längre än så.
Sen hamnade låtarna på MySpace och nån ville ge ut dem och så blev Almedal det roligaste som händer i Göteborg just den här hösten. Var de än spelar dyker stadens indieslödder upp. Först hoppar de och sjunger med under spelningen. Ibland stormar de scenen. Sen hoppar de och sjunger med och kramas och känner gemenskap till Håkan Hellström-låtar.
Almedals EP ”Och utan en massa skit” är tillägnad Håkan. Det står rätt upp och ner i konvolutet.
Det första man tänker är att det inte är riktigt klokt, men det andra man tänker är att Almedal kommer undan med lite vad de vill för att de är ett sånt fantastiskt litet popband.
– Vi har ju en grund som är vår egen. Almedal hade inte funnits om det inte vore för Håkan Hellström, men det känns inte som att alla våra låtar skulle kunna vara skrivna och framförda av honom, säger Love Williamsson.
– Enda gången vi har använt Håkan-influenserna som ett medvetet grepp är på ”Och alla platserna”, när vi sjunger om Vasagatan och så. Göteborgsromantiken, det är ju en slags blinkning till Håkan Hellströms texter.
Det som från början var tänkt som en Håkan-hyllning och inte så mycket mer har börjat växa sig ganska stort. Börjar ni ångra att ni lanserat er själva som ”bandet som hyllar Håkan”?
Love: – Almedal har fått större proportioner än vad vi hade räknat med, men det är klart att vi står för Håkan-hyllningen.
Adam Joleby: – Om vi rider på Håkans namn så är det skit samma.
Love: – Jag tror inte att det är så heller. Vissa har sagt att vi förlorar på att säga att det är en hyllning. Men Almedal hade inte funnits om det inte hade varit för att vi ville göra en hyllning till Håkan så det fel att resonera så.
Så ni har inte funderat på att tona ner Håkan-kopplingen och bara vara ett bra popband?
Adam: – Jag känner inte så nu, för den här EP:n är en hyllning till Håkan. Från början var tanken att vi skulle lägga ner när Håkan fick höra den.
Love: – Det hade varit rätt cyniskt om vi hade gjort det här bara för att slå och bli stora. Det hade varit konstigt, men så har det aldrig varit.
Adam: – När folk säger att det låter som Håkan så känns det ganska bra, för skivan är ju en hyllning till honom. På P3 Pop sa de att det låter som en tweeig Håkan Hellström.
Var går gränsen mellan att influeras av någon annan och att bara stjäla eller plagiera?
Love: – Att stjäla en idé utan att stå för det är inte OK. Men Håkan själv har ju fått stå till svars för att han lånar textrader och så.
Adam: – Men han gör det också som en hyllning, det känns inte som att han snor.
Och nu gör ni på samma sätt. Så ni hyllar hur Håkan förhåller sig till sina idoler lika mycket som ni hyllar hans musik kan man säga.
Love: – Det har faktiskt känts så. Jag håller med dig.
Adam: – Han hyllar sina influenser, och så kommer vi och hyllar honom. Och sen kanske någon hyllar oss, haha. Men Håkan har gett så mycket till alla andra så han förtjänar att själv bli hyllad.
Är ni rädda för att bli betraktade som ett stereotypt Göteborgspopband?
Adam: – Jag tror inte att vi hade låtit annorlunda om vi hade bott någon annanstans. Jag är ju inte ens från Göteborg från början.
Love: – Jag tror i och för sig att det finns något i Göteborg som tvingar fram den här sortens saker, någon slags mentalitet.
När ni sjunger om spårvagnar och använder falsettkörer och sådär så gör ni det ganska lätt för folk att placera er i ett fack.
Love: – Om folk vill göra det så varsågod.
Adam: – Jag bryr mig faktiskt inte om det. Det är så mycket snack om att allt från Göteborg låter likadant men så länge det låter bra så är det väl gött.
Love: – Det är inga problem.
Adam: – Det kommer ju så mycket olika band från Göteborg, så det där resonemanget är rätt konstigt egentligen.
Egentligen är det väl en generation band från Göteborg, Broder Daniel-generationen eller vad man skall kalla den, som har det soundet. Och det de gjorde blev så stort att det har lagt sig som en matta över hela staden.
Love: – Göteborg är som en bubbla, man hör saker här som inte hörs någon annan stans. Sen kanske stockholmarna fnissar åt det men det jag har inget emot.
Adam: – Vi fnissar ändå åt dem, vad de än gör.
När ni spelar live så gör ni en cover på ”Snygga tjejer” med Snopp City. Det är en väldigt obskyr Håkan Hellström-relaterad låt.
Adam: – Ja, precis. Det är Simon från Silverbullit som har skrivit den och han och Håkan som sjunger på den.
Det hade kanske blivit lite för mycket att göra en vanlig Håkan-cover.
Love: – Det kommer vi aldrig att göra. Men det kändes kul att göra något Håkan-relaterat som inte så många har hört.
Ni spelar in hyllningar och gör covers på jätteobskyra Håkan-rariteter. Kan ni inte känna er som Star Trek-nördar som skriver fan fiction ibland?
Love: – Visst, haha, det är nästan fanatism i klass med de värsta Morrissey-fansen, att spela en låt som kanske fem personer längst fram i publiken har hört.
Adam: – Jag är lite skraj för sånt alltså.
Love: – Men ”Snygga tjejer” blev ett sätt att göra en cover med Håkan-anknytning utan att behöva göra en av Håkans egna låtar.
Adam: – Vi hade ju aldrig kunna göra en Håkan-låt lika bra.
Love: – Det hade blivit jävligt pinsamt.

DAVID HYLANDER

Annonser

Written by David Hylander

18 augusti, 2008 at 09:40

Publicerat i Artikel

Tagged with , , ,

Hemma hos Air France

leave a comment »

Publicerad i Magasinet Ondskan, nummer 4 (våren 2007)

Det ligger ett vinglas i badrumsskåpet hemma hos Air France. På handfatet står en flaska herrparfym från Polo Ralph Lauren.
Det är stopp i avloppet men Joel Karlsson, Elisabet Sjögren och Henrik Markstedt vågar inte klaga hos hyresvärden. De hyr sin studio svart; den pyttelilla ettan i studentghettot Olofshöjd i Göteborg tillhör egentligen en kompis som bor i Australien.
På väggarna i det enda rummet hänger franska filmaffischer och konvolut från Saint Etienne- och Pale Fountains-skivor. Bland böcker och skivor i hyllorna märks Style Council, Guy de Maupassant och ett par säsonger Seinfeld på dvd.
– Vi har byggt upp vår egen bubbla som en reaktion på misären runt omkring. Det är mycket grillfester och studentspex i det här området, säger Joel Karlsson. Det är Joel som pratar i Air France.
– Vi borde köpa mörka gardiner och stänga ute eländet, säger Henrik Markstedt.
Mer oväntat än fransmännen och indiebanden på väggarna: bilder på fyrar och en karta över olika fisksorter.
Ni har blivit förknippade med överklassestetik men fiskar och fyrar känns mer som göteborgsk arbetarromantik.
– Ja! Jag är trött på all lyx och flärd utan laddning. Det blir bara platt och tomt. Det går att förena den estetiken med idéer om att sträva efter något bättre. Vi är väldigt intresserade av fyrar. Henrik jobbar i hamnen. Jobbar du inte med fyrar, Henrik?, säger Joel.
– Nej, jag lossar och dockar, säger Henrik.
Har ni några andra favoritprylar?
– Vi har alltid drömt om att ha en guldsoffa. I vintras var det värsta snöstormen, och när vi gick förbi en kulle i närheten så stod den där. Vi släpade hem den. Det tog en och en halv timme, och den gick nästan inte in i trappuppgången, säger Joel.
– Den är skön att sova i också, säger Elisabet Sjögren.
– Och skön att ha sex i. Jag har gjort det två gånger när ni var borta. Ingen fara, jag skakade av kuddarna efteråt, säger Joel.
Jag har hört att ni brukar brygga eget vin.
– Ja. Det var väldigt mycket öppet hus här ett tag. Många efterfester. Men det där vinet var ett sådant rävgift. Folk mådde dåligt, så vi bjuder inte på det längre.
Kommer folk på besök ändå?
– Vi brukar bjuda hit The Tough Alliance ibland. De har kommit en gång. Eller det var bara Henning som kom. Han stod och skrattade hela kvällen, men jag tror att det var ett förstående skratt. De håller på att spela in sin nya skiva nu men de har lovat att komma hit igen den här veckan. Det lovade de i och för sig i förra veckan och veckan innan dess också.

DAVID HYLANDER

Written by David Hylander

18 augusti, 2008 at 09:24

Publicerat i Artikel

Tagged with , ,

Edwyn Collins och vägen tillbaka

leave a comment »

Publicerad i Magasinet Ondskan, nummer 5 (vintern 2007).

En måndag i februari för två år sedan blev Edwyn Collins yr och illamående. Han avfärdade det som matförgiftning – dåligt tillagad kyckling.
Edwyn kände sig lite yr i några dagar, men till helgen hade det gått över. På söndag eftermiddag lagade han middag medan Grace Maxwell, hans partner sedan 21 år tillbaka, gick ett ärende. Hon var borta i 20
minuter. När Grace kom tillbaka hittade hon Edwyn på golvet i vardagsrummet, halvt medvetslös. Han hade fått en hjärnblödning.

Det tog sex månader innan Edwyn kunde komma hem från sjukhuset. Då kunde hans säga fyra ord: ”Grace”, ”Maxwell”, ”yes” och ”no”. Hjärnblödningen – ”väldigt allvarlig” enligt läkarna – hade skadat hjärnans språkcentrum, och Edwyn led av dysfasi, en störning som påverkar förmågan att använda och förstå språk. Det var inte så att Edwyn inte kunde formulera orden – han kom helt enkelt inte ihåg dem.

Än mindre kom han ihåg texterna till låtarna som hade gjort honom till en hyggligt framgångsrik men framförallt älskad popsångare; till The Orange Juice-klassiker som ”Poor Old Soul” och ”Falling & Laughing”;
till ”A Girl Like You”, Edwyns stora hit som soloartist; till sångerna på ”Home Again”, albumet som han hade hunnit spela in men inte ge ut innan hjärnblödningen.

Två år senare har Edwyn gått i talterapi och fått språket tillbaka, men han påverkas fortfarande av dysfasin. Han talar ansträngt och korthugget, upprepar sig, hittar inte alltid orden. Men han har, långsamt, genom hårt, frustrerande arbete, börjat sjunga igen. Under hösten har ”Home Again” släppts och fått ett gott mottagande, och i slutet av oktober uppträdde Edwyn Collins för första gången inför publik igen.

Edwyn Collins och Grace Maxwell på telefon från hemmet i Kilburn, London, 10 november 2007.

Grace Maxwell: Edwyn trodde att han hade stått på scen för sista gången, gjorde du inte?
Edwyn Collins: Det gjorde jag.
GM: Att tala och kommunicera var väldigt svårt i början. Han fick lära sig att läsa och skriva på nytt.
EC: I’m getting there slowly. Jag blir bättre och bättre.
När förstod ni att Edwyn kanske skulle kunna stå på scen igen?
GM: Det var i slutet på förra året. Vi satt i bilen, på väg hem från Skottland i efter julhelgen. Plötsligt började Edwyn sjunga på ”Poor Old Soul”.
”Har du övat på den i hemlighet?”, frågade jag.
”Ja”, sa han.
Så vi bestämde att han skulle öva på sångerna också, utöver allt annat vi gjorde som en del av Edwyns rehabilitering. Vi skrev ner Edwyns låttexter i ett häfte.
EC: En gång om dagen över jag på att lära mig texterna.
GM: Vi lägger till en låt i taget.

I april repade Edwyns band – med Aztec Camera-sångaren Roddy Frame, en av Roddys äldsta vänner, på gitarr och Paul Cook från Sex Pistols på trummor – tillsammans för första gången. Då var det hårda jobbet redan gjort – de träffades bara sex gånger i replokalen innan de kände sig redo för den första konserten.
På måndagskvällen den 29 oktober klev Edwyn Collins ut på scenen på Dingwalls i London och satte sig på en pall. Nervös, och utan gitarren. Edwyn är fortfarande delvis förlamad i sin högra sida efter hjärnblödningen – högerhanden är ständigt paralyserad i en knytnäve – och kan inte spela gitarr utan hjälp.
Hur kändes det när det var dags för konserten?
GM: Stämningen i lokalen var väldigt…
EC: …känslosam…
GM: …spänd innan han gick på.

EC: ”Poor Old Soul”, ”Falling & Laughing”, de var de två första låtarna. Det var skräckinjagande ögonblick. Men under den tredje låten lugnade jag ner mig och började njuta av det.
GM: Folk märkte inte att du var livrädd. Sången var väldigt säker.
Ni spelade ”I’m Searching For The Truth”, en ny låt som du har skrivit…
EC: Ja!
[brister ut i sång]
I’m searching for the truth
Searching for the truth
Some sweet day we’ll get there
Some sweet day we’ll get there
In the end

GM: Det är den första låten han har skrivit sedan han blev sjuk. Det är fantastiskt; han kan fortfarande forma ackord med vänsterhanden, så om någon slår an på strängarna åt honom kan han spela på gitarren och skriva ackorden.
EC: Det är fantastiskt.
GM: Så det är studion nästa nu. [skratt]
Hur kändes det efter spelningen?
GM: Det var väldigt kaotiskt. Många människor ville gratulera Edwyn, förstås. Det var en känslosam kväll, eller hur?
EC: Ja, känslosam. Det är härligt att vara tillbaka…
GM: …i strålkastarljuset. Det var vad han sa efter spelningen. ”Det är härligt att vara tillbaka i strålkastarljuset… och jag älskar det!”
EC: Det gav mitt [stammar] självförtroende en skjuts.
GM: Det var en hel del gamla vänner och kollegor i publiken, människorvi har känt i många år. Och så de som har lärt känna Edwyn efter att han blev sjuk, som aldrig hade sett honom stå på scen. Hans
fysioterapeut, hans yogatränare.
EC: Min talterapeut.
GM: Hon grät. Vi var omgivna av så mycket folk… Det var kalabalik efter spelningen. Ett stort firande.

När jag pratar med Edwyn och Grace har de precis kommit hem från Cardiff, där Edwyn har gjort sin andra spelningen efter comebacken. Ytterligare två konserter, båda i London, är inbokade under de
kommande veckorna och sedan skall de, säger Grace, samla sig och göra upp en plan för framtiden. Men Edwyn är redan där i tankarna. När jag frågar om den där planen innehåller fler spelningar avbryter han sin hustru:
– Ja. Kanske Shepherds Bush.
– Verkligen? Shepherds Bush?, säger Grace.
– Ja, säger Edwyn.
Han pausar för att hitta orden, och så börjar han räkna upp de platser där han vill spela så fort han får chansen. Hemstaden Glasgow. Edinburgh. Leeds och Manchester. Liverpool.
Betyder det mycket att kunna komma ut och spela igen?
EC: Det är en svår process för mig men jag tar mig an det, långsamt. Jag är förbluffad över hur lycklig jag känner mig. Spelningen i London hjälpte mig mycket.
GM: Det verkar ha en neurologisk effekt, självförtroendet han får av att förbereda sig inför spelningarna. Han har tur som kan göra sådana saker. För två år sedan hade vi inte kunnat hoppas på att få tillbaka så mycket. Det var så väldigt svårt.
EC: Det var det. Det fanns tillfällen när jag var väldigt deprimerad och orolig. Ibland är jag ledsen, ibland är jag arg, ibland är jag deprimerad. Men långsamt börjar jag förstå att mycket av mitt gamla
liv kommer tillbaka.
GM: Du kan ju inte bara ge upp, eller hur?
EC: Det har du rätt i.  Jag kämpar på.

DAVID HYLANDER

Written by David Hylander

18 augusti, 2008 at 09:07

Publicerat i Artikel

Tagged with , ,