David Hylander

Jag är frilansjournalist och redaktör. Det här är en blogg och ett artikelarkiv.

Posts Tagged ‘True Blood

Mansmåndag

with 2 comments

 

Vuxna män gör omogna saker tillsammans.

Vuxna män gör omogna saker tillsammans.

Jag har valt bort tredje säsongen av Dexter, och True Blood får vänta tills min flickvän kommer hem från jobbet, så just nu betyder måndagsmorgon dysfunktionalitetssentimental manlighet och dekadent Hollywood-satir. Entourage och Californication gör sig bra efter varandra; de är ju så gott som samma serie, före respektive efter fyrtioårskrisen och den första ungen. Och helgens avsnitt visade sig vara två höjdare.

 

Californication (äntligen ett nytt avsnitt efter de två som dök upp på nätet för över en månad sedan) trappade upp fint, från den bakvänt rörande scenen där Hank målar tånaglarna på en hora istället för att ligga med henne (dysfunktionalitetssentimentalt, som sagt) över två slapstickinfantila pojkmansslagsmål till krisläge med Karen och säsongens första, frustrerade cigg.

Californication-säsongens tema – Hank vill verkligen vara trogen och ansvarsfull men omgivningen är för mycket av en sex-drugs-&-rock’n’roll-lekstuga för att han ska ha en chans – är förstås tillskruvat, men ändå i någon mening en ganska allmängiltig metafor för det manliga tillståndet: det är helt enkelt inte så lätt att vara en känslomässigt mogen vuxen människa när man i hela sitt liv har kommit undan med att bete sig som en spjuveraktig, självupptagen pöjk.

Samma dilemma återkom, om en med betydligt mer allvariliga övertoner, i veckans Entourage, ett riktig bra avsnitt efter förra veckans småfåniga svamptripp-i-öknen-konceptplot. Den gamle kåkfararen Dominic dök upp igen, men med oväntat karaktärsdjup den här gången. Upplösningen, fint mansmusiksatt med Faces ”Ooh La La” och Neil Youngs ”Only Love Can Break Your Heart”, var riktigt rörande.

Omogen manlighet är förstås fortfarande the name of the game i Entourage, men serien är som bäst när karaktärerna visar att de faktiskt brottas med grabbighetens baksidor ibland.

Annonser

Written by David Hylander

13 oktober, 2008 at 12:32

Tv-krönika: Stjärnor på is / Fringe / Bert Karlsson

leave a comment »

Publicerad i Hallands Nyheter, 081010.

Skulle du ägna lördagskvällen åt att titta på b-kändisar som snubblar omkring på ett par skridskor? Om du svarar ja på den frågan är du i gott sällskap. En och en halv miljon svenskar såg TV4:s nya underhållningssatsning ”Stjärnor på is” förra helgen.

Upplägget i ”Stjärnor på is” låter inte riktigt klokt, förrän man tittar på beståndsdelarna: ett vattentätt och inkört koncept att låna från ”Let?s dance”, klassiska SVT-kommentatorn Katarina Hultling för den rätta konståkningskänslan, och Sveriges bästa programledarduo i Carina Berg och Carolina Gynning. Särskilt Gynning briljerar i ”Stjärnor på is”, med sin kombination av sprudlande utstrålning och proffsig säkerhet. Hon är på god väg att bli en av våra största tv-personligheter.

Att fyran passar på att krama ännu mer annonspengar ur sin storsuccé med vad som i praktiken är Let?s dance on ice är kanske aningen cyniskt, men det funkar och tittarna sitter som superlimmade mot soffkuddarna. Men man frågar vad som krävdes för att övertala Jesper Blomqvist, en av Sveriges mest kroniskt skadade män, att snöra på sig ett par skridskor. Att se hur länge han klarar sig utan att bryta ett eller annat känns lika spännande som det obligatoriska tittarröstandet.

***

Den amerikanska tv-höstens nyheter börjar redan dyka upp i den svenska tablån. Kanal 5 har snabbat sig med att plocka in ”Fringe”, ”Lost”-skaparen JJ Abrams nya serie. ”Fringe” lider av ”Arkiv X”-komplex, dialogen är hafsig och thrillerinslagen förutsägbara och formulaiska.

Men serien är ändå ganska underhållande, med oväntade vändningar som håller liv i handlingen. Med Abrams bakom spakarna kan man räkna med att det finns en komplex, sugande story arc att upptäcka för den som ger ”Fringe” tid att sätta sig.

Nu väntar vi bara på att få se vampyrserien ”True Blood”, ”Beverly Hills”-spinoffen ”90210” och den oväntade kritikersuccén ”Sons of Anarchy” i svensk tv. ”90210” är en lättviktig high school-såpa, om än intressant som en tillbakagång till klassiskt moralkakenarrativ efter cynismen och sexualiteten som ”Gossip Girl” har injicerat i tonårsgenren. De övriga två har potential att bli klassiska dramafavoriter. Om de inte blir nedlagda först, som så ofta är fallet på den brutala amerikanska tv-marknaden.

***

Bert Karlsson dök upp i rutan igen i veckan, i fyrans nya ”Matakuten” som är modellerat på Jamie Olivers tv-sända korståg för att förbättra maten i Engelska skolor för några år sedan.

Nu tar Skara-Bert på sig Olivers roll som kulinarisk välgörare, och hans omsorg om skolmaten är säkert genuin. Men fick vi inte nog av Berts Karlssons samhällsengagemang när han var med och startade Ny demokrati, det enda främligsfientliga parti som suttit i Sveriges riksdag under efterkrigstiden? Så länge han ägnar sig åt flamsig underhållning går det kanske att ha överseende med Karlssons politiska förflutna, men att TV4 ger honom en plattform för att agera socialt samvete luktar unknare än kattmaten som ”Matakuten” jämför skolkäket med.

DAVID HYLANDER

Tv-krönika: Generation Kill / Kristallen / Clay Shirky

leave a comment »

Publicerad i Hallands Nyheter 080912.

Suspension of disbelief, tänker jag när jag ser Alexander Skarsgård som marinkårssoldat i ”Generation Kill”, det verklighetsbaserade Irakkrigsdramat som hade premiär på Canal plus i förra veckan. Den svåröversättliga engelska termen beskriver det som händer när vi ser något på bioduken eller tv-skärmen som vi vet är på låtsas, men som vi ändå lever oss in i som om det vore på riktigt.
Det blir påtagligt för mig när Alexander Skarsgård, några avsnitt in i ”Generation Kill”, förvandlas från den där svenska dussinskådisen i fåniga ”Hundtricket”, till en livs levande marinkårssoldat, bataljonens kyligaste, på plats i Irak.
Skarsgård gör en smått fantastisk rolltolkning i sommarens mest omtalade tv-drama, baserat på journalisten Evan Wrights upplevelser som inbäddad reporter under Irakinvasionens första veckor. Men ”Generation Kill” är ett klassiskt ensembledrama utan tydliga huvudpersoner; en långsam, realistisk på gränsen till dokumentär skildring av krigets absurditet, brutalitet och tristess. Att tv-serien följer den journalistiska förlagan utan att krydda med extra action och dramatik gör den bara ännu mer spännande. Långsamt växer marinkårssoldaterna från stereotyper till hela, komplexa porträtt av livs levande människor. ”Generation Kill” tar sig tid att skildra något besvärligt utan att hänfalla till enkla knep.

Alexander Skarsgård dyker upp i ytterligare en dramaserie från amerikanska tv-bolaget HBO i höst, som vampyr i ”True Blood” med premiär i september. SVT har ett avtal med HBO, så räkna med att både ”True Blood” och ”Generation Kill” dyker upp i statstelevisionen så småningom.

***

Det är alltid lika tråkigt när branschens interna ryggdunkande ska legitimeras av ”folkets röst”. Tv-priset Kristallen röstades fram av tittarna, och Årets program blev fyrans underhållnings-hit ”Let’s dance”. Ett effektivt och omåttligt populärt program, javisst, men hur kul är det att lyfta fram något som alla redan känner till och gillar? Populariteten (för att inte tala om annonsintäkterna) borde få vara sin egen belöning. Tittarröstandet suddar ut trovärdigheten från ett tv-pris som skulle kunna vara ett effektivt sätt att sätta spotlighten på kvalitet och nytänkande.

***

I en föreläsning från i våras berättar författaren och it-filosofen Clay Shirky om en bekant som tittar på dvd tillsammans med sin fyraåring. Plötsligt går ungen fram och börjar rota i sladdarna bakom tv:n.
– Vad gör du?, frågar hennes pappa.
– Jag letar efter musen, säger fyraåringen.
Shirkys poäng är att det passiva tv-tittandet i längden kommer att ha svårt att konkurrera med medier som ger publiken en möjlighet att delta och interagera. Vilken fyraåring som helst vet att det är något fel på en skärm som saknar mus, menar han.
Föreläsningen finns förstås inspelad och upplagd på interaktiva videosajter som YouTube…

DAVID HYLANDER

Written by David Hylander

16 september, 2008 at 13:17

Snart snart snart

leave a comment »

Det börjar spritta i kroppen av uppdämd förväntan och det kan bara betyda en sak: Tv-hösten närmar sig. Vad sägs om guilty pleasures-söndagar med True Blood och Entourage på HBO (premiär den 7 september) OCH Dexter och Californication på Showtime (premiär den 3 oktober). Och sen Boston Legal (22 september), Grey’s Anatomy (25 september) och The Office (också 25 september). Det är som att alla ens vänner flyttar hem efter sommarjobbandet på samma gång!

Men än så länge är det bara jag och Weeds, som i och för sig har blivit en kär tisdagsritual under sommaren. Efter tio avsnitt av jovialisk dysfunktionalitetshumor börjar världen att kollapsa kring Nancy igen och det är läskigt men ändå fint. Man kan inte vara feel good-tv för en förtappad generation hela tiden. Två säsonger till är ju redan beställda.

Written by David Hylander

27 augusti, 2008 at 11:49