Showtime kör på det som funkar med United States of Tara

Visst kändes United States Of Tara väldigt mycket Weeds? Tillskruvat, visst, men mest som en utsmyckning av den riktiga storyn, om dysfunktionella men ändå  kärleksfulla familjerelationer. Det går väl att säga om Californication också, förresten – ett lyckat koncept för Showtime, med andra ord. 

(I övrigt sammanfattar Weird Science intrycken av United States Of Tara på ett som vanligt utomordentligt sätt.)

Det är över huvud taget gott om vridet älskvärda underdogs i amerikansk kvalitets-tv just nu. Jättefint, men man hade gärna kompletterat med ett riktigt storlaget, Shakespearianskt högbudgetdrama. Gärna med Ian McShane i huvudrollen.

Förväntningarna börjar med andra ord bli ganska höga på att Kings ska leverera.

I will raise this black baby as my own!

Jag gnällde lite på det förra avsnittet av Californication här och förutspådde ännu en  antiklimaktisk avslutning på en emellanåt lysande säsong.

Men höstens sista Californication-avsnitt var långt ifrån förstasäsongens falskt skrorrande crescendo. Snarare en nedtonad, nästan trovärdig feelgood-epilog. Eller rent av en prolog inför den tredje säsongen, som Showtime passade på att locka med under eftertexterna.

Men nu när Hank och Karen verkar ha förlikat sig med sin komplicerade relation, vad ska driva serien framåt? ”Singelfarsa i LA”-upplägget känns inte helt lovande.

Californication famlar efter säsongsavslutningsdrama

Man börjar vänja sig vid, nästan förvänta sig, svackorna i Californication. När manusförfattarna inte riktigt vet vad de ska göra med sin bångstyriga sex-drugs-&-rock’n’roll-tematik har serien en tendens att tappa fokus och dra iväg i tre slarvigt utstakade riktningar samtidigt.

Med fem minuter kvar hade hade helgens precis så röriga avsnitt åtminstone en behållning. Lou Ashby, Hanks nya partner i manlig infantilism, tog flera steg mot att kännas som en riktig, intressant karaktär, snarare än en älskvärd karikatyr.

Man borde kanske anat att det är alldeles för nära säsongsavslutningen för att fokuset på Ashby skulle stanna i lite fördjupande karaktärsutveckling. Den Pulp Fiction-plagierande twisten på slutet var varken gripande eller en effektiv cliffhanger – bara ett frustrerande antiklimax för oss som gillar Californication för ambivalensen och de små guldkornen av allmänmänsklighet, snarare än för att den skruvade LA-dekadensen är särskilt engagerande i sig. 

Californication-teamet sumpade avslutningen av den första säsongen ganska rejält. Med en halvtimme på sig att snöra ihop den fullknökade säsong två-säcken har de lagt upp för en ny besvikelse.

Men det blir i alla fall en säsong tre.

Californication kör om Entourage igen

För att följa upp förra veckans inlägg: helgens Entourage var tillbaka i småflåsig slentrian medan säsongens fjärde Californication var fenomenalt. Californication har ett väldigt lättjobbat grundkoncept – sex, knark och en skitrolig David Duchovny i huvudrollen – och man kan förstå att det med sådana förutsättningar blir lätt att bara falla tillbaka på skruvade men simpla plotlines. Nån droppar lite E, Hank går ner på fel tjej; det funkar ju, man garvar och kollar nästa vecka också.

Men när Californication görs med sådan här möda, är så här välskrivet, välfilmat, välspelat, är den så oerhört mycket mer än bara grabbig partyhumor i klädsamt dramasvarta kläder. Då gör kontrasten mellan det skruvade och det allmänmänskliga att helheten blir väldigt mycket större än summan av delarna.

Någon i Killinggänget, jag minns inte vem, pratade i samband med Fyra nyanser av brunt om att humor blir mycket mer intressant om man låter publiken skratta nästan ända in i mål, innan man fäller dem med något tragiskt så att skrattet fastnar i halsen. Det var längesen jag såg den principen tillämpas lika bra som i veckans Californication.

Mansmåndag

 

Vuxna män gör omogna saker tillsammans.

Jag har valt bort tredje säsongen av Dexter, och True Blood får vänta tills min flickvän kommer hem från jobbet, så just nu betyder måndagsmorgon dysfunktionalitetssentimental manlighet och dekadent Hollywood-satir. Entourage och Californication gör sig bra efter varandra; de är ju så gott som samma serie, före respektive efter fyrtioårskrisen och den första ungen. Och helgens avsnitt visade sig vara två höjdare.

 

Californication (äntligen ett nytt avsnitt efter de två som dök upp på nätet för över en månad sedan) trappade upp fint, från den bakvänt rörande scenen där Hank målar tånaglarna på en hora istället för att ligga med henne (dysfunktionalitetssentimentalt, som sagt) över två slapstickinfantila pojkmansslagsmål till krisläge med Karen och säsongens första, frustrerade cigg.

Californication-säsongens tema – Hank vill verkligen vara trogen och ansvarsfull men omgivningen är för mycket av en sex-drugs-&-rock’n’roll-lekstuga för att han ska ha en chans – är förstås tillskruvat, men ändå i någon mening en ganska allmängiltig metafor för det manliga tillståndet: det är helt enkelt inte så lätt att vara en känslomässigt mogen vuxen människa när man i hela sitt liv har kommit undan med att bete sig som en spjuveraktig, självupptagen pöjk.

Samma dilemma återkom, om en med betydligt mer allvariliga övertoner, i veckans Entourage, ett riktig bra avsnitt efter förra veckans småfåniga svamptripp-i-öknen-konceptplot. Den gamle kåkfararen Dominic dök upp igen, men med oväntat karaktärsdjup den här gången. Upplösningen, fint mansmusiksatt med Faces ”Ooh La La” och Neil Youngs ”Only Love Can Break Your Heart”, var riktigt rörande.

Omogen manlighet är förstås fortfarande the name of the game i Entourage, men serien är som bäst när karaktärerna visar att de faktiskt brottas med grabbighetens baksidor ibland.

Snart snart snart

Det börjar spritta i kroppen av uppdämd förväntan och det kan bara betyda en sak: Tv-hösten närmar sig. Vad sägs om guilty pleasures-söndagar med True Blood och Entourage på HBO (premiär den 7 september) OCH Dexter och Californication på Showtime (premiär den 3 oktober). Och sen Boston Legal (22 september), Grey’s Anatomy (25 september) och The Office (också 25 september). Det är som att alla ens vänner flyttar hem efter sommarjobbandet på samma gång!

Men än så länge är det bara jag och Weeds, som i och för sig har blivit en kär tisdagsritual under sommaren. Efter tio avsnitt av jovialisk dysfunktionalitetshumor börjar världen att kollapsa kring Nancy igen och det är läskigt men ändå fint. Man kan inte vara feel good-tv för en förtappad generation hela tiden. Två säsonger till är ju redan beställda.